Dokumentär
Regi: Gunhild Westhagen Magnor
Åldersgräns: 15 år
Åldringsvården. Se där ett ord som, nu för tiden hårt anfrätt av skandaler och larmrapporter, får en att rygga tillbaka.
Skönt då med en hoppfull skildring av livet på ålderns höst från Norge. I seniorlaget Optimisterna träffas medlemmarna, alla från 66 till 98 år gamla, regelbundet och tränar volleyboll.
Med spark, skidor eller cykel som dagligt transportmedel och hemmarörda läkemedel (öljäst och fiskbensmjöl tror jag det var) håller de här damerna både döden och institutionaliserad förvaring stången. Framförallt verkar de ha himla kul. Det tar ungefär fem sekunder av volleybollträning i förtexterna innan man själv sitter med ett brett leende på läpparna. Kameran vilar på lagmedlemmarnas ansikten och det är inget annat än ren glädje som visas upp. När matchen mot det svenska laget Krutgubbarna dyker upp på horisonten blir det mer allvar, en lagmedlem börjar till och med googla runt efter volleybollreglerna.
Det är så mycket som är så fint och ljust i den här filmen. Det är underbart att den uppmärksammar hantverkskunnande, konsten att baka fem sorters kakor, äldre kvinnors anspråkslöshet i kombination med ett jäklar anamma som fått blomma ut på äldre dagar. Det är så befriande och värdigt och civiliserat.
Men här finns så klart även mörker, halva laget har gått bort i cancer och när 98-åriga Goro firar nyår svindlar det till när hon undrar "vad för spännande som ska hända nästa år".
Samtidigt är det lite frustrerande att se för man vill ha mer. Av allt. Fler kameror som kan dokumentera spelandet, fördjupade personporträtt och så undrar man ju om det alltid har varit så oproblematiskt att vara aktiv i ett damlag?
En större budget och fler filmdagar hade, förmodar jag, kunnat ta en sådan här glädjekick till historia och verkligen fått den att lyfta. (TT)