Hirokazu Kore-eda brukar kallas för Japans Ken Loach. Med socialt patos och ett lÄgmÀlt perspektiv brukar han mestadels skildra pÄ olika sÀtt utmanade familjerelationer.
FrĂ„gan Ă€r om han inte har nĂ„tt höjdpunkten i sin karriĂ€r med âShopliftersâ. Den produktive regissören, som senast i vĂ„ras var aktuell pĂ„ svenska biografer med den inte lika imponerande âTredje mordetâ, tilldelades Guldpalmen i Cannes i maj för den hĂ€r filmen, som stĂ€ller frĂ„gan om vad en familj Ă€r, och kanske borde vara. BĂ„de i det lilla, privata perspektivet men ocksĂ„ i det stora, samhĂ€lleliga.
I en snygg inledande scen i en mataffÀr fÄr vi möta far och son i en familj som överlever tack vare gamla farmors pension samt smÄkriminell verksamhet. Som i affÀren, dÄ de pÄ ett uppenbart inövat sÀtt snattar sina förnödenheter.
I ett litet âhusâ, mer ett slags skjul, bor Ă€ven mamman och en dotter i 20-Ă„rsĂ„ldern, som jobbar i ett peep show-fönster för att bidra till inkomsterna. En dag rĂ„kar pappan och sonen pĂ„ en frusen femĂ„rig flicka pĂ„ gatan. Hon Ă€r hungrig, har blivit misshandlad och verkar nöjd med att stanna hos den fattiga men Ă€ndĂ„ varma och hjĂ€rtliga familjen.
Snart verkar den initiala ambitionen att ÄterlÀmna flickan till sina förÀldrar vara som bortblÄst, i stÀllet klipper de resolut av henne hÄret och snattar lite nya klÀder till henne. I en underbar nyckelscen (förstÄr man inte minst i efterhand) upplever familjen en dag pÄ stranden, dÀr de tillÄter sig att vara avslappnat lyckliga och glömma sina bekymmer för en stund.
Men bara för en stund. För ur den humoristiska stĂ€mning som föds i den vĂ€lkoreograferade snattardansen i matbutiken vĂ€xer nĂ„got betydligt mörkare fram. LedtrĂ„darna kommer egentligen ganska tidigt, med smĂ„ skevheter hĂ€r och dĂ€r signalerar Kore-eda pĂ„ ett intelligent sĂ€tt att nĂ„got större Ă€r pĂ„ gĂ„ng hĂ€r, och nĂ€r han till slut slĂ„r till ordentligt blir âShopliftersâ ett gripande drama, bĂ„de omtumlande och svĂ„rglömligt. (TT)