Dokumentär
Regi: Davis Guggenheim
Medverkande: Malala Yousafzai, Ziauddin Yousafzai
Åldersgräns: 7 år
Hon blev skjuten i huvudet av talibaner när hon var 15 år. Osannolikt nog överlevde hon och arbetar nu för alla flickors rätt till skola.
”En bok och en penna kan förändra världen”, säger Malala Yousafzai i filmen. Det vet talibanerna också. Och Boko Haram och andra mörkermän som vill förhindra att kvinnor får tillgång till dessa vapen och därmed ges en möjlighet att tänka självständigt och, kanske, förändra saker och ting.
Malala Yousafzai föddes i den paradisiska Swatdalen i Pakistan. Hennes pappa Ziauddin Yousafzai döpte henne efter en afghansk frihetskämpe, som profetiskt nog blev skjuten på slagfältet. Han var lärare och tyckte att det var en självklarhet att hans älskade lilla dotter skulle få en utbildning.
”Skolan var mitt hem”, säger Malala om sin harmoniska barndom. Men så kom talibanerna till staden. Och det förändrade allt. Historien om hur den modiga lilla flickan fortsatte att gå till skolan trots talibanernas uttalade motstånd, och började blogga om det för BBCs räkning, är vid det här laget välkänd.
Men i Davis Guggenheims (”En obekväm sanning”) händer växer också den fina historien om Malala och hennes pappa fram jämsides med den större berättelsen om det absurda faktumet att 66 miljoner flickor världen över nekas rätten till utbildning. Han går också vidare i Malalas liv och vi möter en ödmjuk, fnissig, klok och tapper ung kvinna som numera bor i England och arbetar för flickors rättigheter och inte vill tänka så mycket på det jobbiga som hänt. I stället kämpar hon med skolan och bråkar med sina småbröder.
Det blir gripande, inspirerande och givetvis upprörande att följa även om filmen ibland hoppar onödigt mycket fram och tillbaka i tiden. När Malala till slut tilldelas Nobels fredspris 2014 är det svårt att hålla tårarna borta. Även om det är tack vare sin progressiva pappa som hon kunde ta de första stegen blir det tydligt att det bara är hon själv som bestämmer var detta ska sluta. (TT)