I det här finstämda japanska må-bra-dramat om är bönpasta och blommande körsbärsträd viktiga ingredienser. Lite för viktiga kanske.
Den mörkt röda azukibönan är stor som sötsaksingrediens i Japan. Men det är mycket jobb med bönorna. De ska läggas i blöt. Rensas. Kokas. Sköljas. Sköljas igen. Det tar timmar att pyssla om dem och man ska gärna lyssna på bönornas berättelser om dagarna i regn och solsken när de växte ute på fälten medan de kokar i grytorna. Och när det är dags att göra fyllningspasta av dem, till pannkaksmunsbiten dorayaki, måste man låta bönorna bekanta sig med sockret i minst två timmar innan man kokar vidare. Allt annat vore respektlöst. Mot bönorna.
Det hävdar den 76-åriga tanten Tokue, som dyker upp när körsbärsträden blommar och tjatar sig till en plats i den lilla dorayaki-kiosken som den hyfsat livströtte Sentai förestår. Hennes mycket seriösa inställning till bönpastan får försäljningen att skjuta i höjden.
Skolflickan Wakana kommer ofta förbi kiosken och de tre, i grunden isolerade människorna, bildar en liten grupp som för en stund känner gemenskap och förenas i sin uppskattning av genuin matlagning och ett respektfullt förhållningssätt till naturen och livet. Blandningen av finstämdhet och sentimentalitet bubblar långsamt på men snart tillsätts lite välbehövlig dramatik.
Det visar sig mot slutet av filmen att Tokue bär på en hemlighet, som till slut får snacket att gå i den pittoreska lilla staden.
Regissören Naomi Kawase är en favorit hos Cannes-ledningen, hennes filmer brukar ofta dyka upp i tävlan på filmfestivalen. Den här filmen är en lättillgänglig variant, som kanske i alltför hög grad förlitar sig på idén om Tokues inneboende vishet och charm. Det håller inte hela vägen. Trots enormt vackra naturbilder, en grundläggande humanism och ett sympatiskt "finn din egen väg"-budskap lämnar "Under körsbärsträden" mest en harmlös men kanske lite väl sötklibbig eftersmak efter sig. (TT)