Drama
Regi: Paolo Virzì
I rollerna: Fabrizio Bentivoglio, Matilde Gioli, Valeria Bruni Tedeschi
Åldersgräns: 15 år
En moralthriller från norra Italien bjuder på ett osmickrande men kanske väl ambivalent porträtt av nutidens klassamhälle. Skickliga skådespelare håller spänningen uppe men frågan är om det i slutändan kanske är publiken som blir skurken i dramat.
Under förtexterna visas en övergiven festlokal, där en servitör sopar konfetti från golvet. Det ska snart visa sig att det före, under och efter festligheterna har pågått en hel del dramatik. Först cyklar servitören hem i natten och blir påkörd av en biffig bil, som smiter. Den tillhör en av ortens många svinrika familjer. Men vem körde egentligen?
"Girighetens pris" bygger på den amerikanska romanen "Human capital" av Stephen Amidon. Tack vare sin konstruktion med kapitelindelning och tillhörande perspektivbyten blir den aldrig tråkig, tvärtom. Vi får små pusselbitar i varje del och kan så småningom se hela bilden i minidramat om den mystiska chauffören. Trots övertygande skådespelarinsatser, främst från Valeria Bruni Tedeschi i rollen som ledsen lyxhustru och Matilde Gioli som ung Angelina Jolie-kopia och en slags spindeln i nätet-roll, känns filmen i slutändan lite för subtil för sitt eget bästa.
Som en variation på kritiken mot den omoraliska och känslokalla en procenten är den ganska klichéfylld. Den kämpande medelklassen visas också upp enligt gängse mallar, vi får en pappskalle som försöker vara något han inte är och en god tjänare i allmänhetens tjänst. Medan underklassen har dåliga tänder och alltid får ta smällen.
Det är säkert en träffande samhällsanalys. Men att enbart hålla upp en spegel av det inte särskilt smickrande livet i Italien (som går att applicera på hela västvärlden) där status quo upprätthålls och alla till slut får ungefär vad de förtjänar resulterar i lite av en "jaha"-reaktion.
Kanske är det så att poängen trillar ner först efter att eftertexterna slutat rulla. Lurigt nog är det kanske tittaren som till slut blir den värsta i sammanhanget. För under filmens gång bryr man sig enbart om frågan om vem som egentligen körde bilen. Men vem offret var, den där mannen som sopade festgolvet, om det bryr man sig inte ett skvatt. (TT)