Drama
Regi: F Gary Gray
I rollerna: O'Shea Jackson Jr, Corey Hawkins, Jason Mitchell
Åldersgräns: 11 år
I slutet av 1980-talet ska ett gäng unga män i den utsatta stadsdelen Compton i Los Angeles snart slå igenom. De kallar sig Dr Dre, Ice Cube och Eazy-E och tillsammans med några kompisar ska de skapa westcoastsoundet "gangsta-rap" och bli världskända.
Men i början av filmen om de här killarna verkar ingen i deras närhet tro på dem, de blir trakasserade av den rasistiska LA-polisen och omgivningen är våldsam och fattig. Då släpper gruppen låtarna "Straight outta Compton" och inte minst den ilsket politiska "Fuck tha police" och därmed tar en modern askungesaga vid.
Och den där sagan är ganska rosenkindad. En taskig kvinnosyn skymtar då och då, liksom medlemmarnas erfarenheter av det hårda gangsterlivet. Men huvudpersonerna skildras inte särskilt mycket på djupet utan framställs som ett gäng ganska okomplicerat schysta killar som snart splittras på grund av olyckliga omständigheter. Som exempelvis managern Jerry Heller (Paul Giamatti), som har en egen agenda.
Paul Giamatti medverkar just nu i en annan musikaliskt porträttfilm, "Love and mercy" om Brian Wilson och Beach Boys. Den filmen lyckas på den punkt där "Straight outta Compton" misslyckas, det vill säga berätta något substantiellt och originellt om de musikskapande genierna den handlar om.
Men med det sagt är "Straight outta Compton" ändå en njutbar återblick för alla som vuxit upp under 1990-talet. I en scen sitter Dr Dre och jammar fram en välbekant slinga och när Snoop Dogg dyker upp och börjar rappa de första raderna ur "Nuthin' but a G thang" då triggas så många nostalgiska fält i långtidsminnet att man plötsligt sitter och myser av välbehag.
Alla låtarna känns förvånansvärt moderna fortfarande och det svänger helt enkelt så enormt mycket om den här filmen att man kan stå ut med dess brister. Men den kompletta storyn om NWA återstår att berättas. (TT)