Skräck
Regi: Ciarán Foy
I rollerna: Shannyn Sossamon, James Ransone, Tate Ellington.
Åldersgräns: 15 år.
En ensamstående mamma och två nioåriga tvillingpojkar, Dylan och Zach, bor i ett stort hus utslängt bland majsfälten intill en förfallen kyrkobyggnad. Huset har dåliga anor i form av att en hel familj mördades där för ett par decennier sedan. Men det är inget som mamman och möbelkonservatorn Courtney har råd att ta notis om eftersom hennes misshandlande ex-man är henne på spåren – ute efter att ta tvillingarna ifrån henne.
På annan ort finns den nerviga före detta vicesheriffen (James Ranson från första ”Sinister”-filmen) som, arbetslös som han är, forskar i olösta mordfall och har moraliska grubblerier över att han är en mycket ondskefull demon på spåren. Han kan inte låta bli att bry sig om att hemska saker kommer att inträffa om han inte gör något trots – klartecken från en katolsk präst att inte lägga sig i. Han beger sig till ett hus som han har ringat in som särskilt ondskefullt, och han har bensindunkar i lasten av en anledning. Men när han anländer sätter han inte eld på kåken som han tänkt, just för att liten familj med tvillingar bor där. Samvaro uppstår.
Ena lilltvillingen Zachs trötta anletsdrag kommer av att han, tvilling som han är, ser saker som andra inte ser och umgås med döda själar, vilket han i och för sig är ganska cool med och inte har något behov av att nämna för sin mamma. Och de mycket bleka barn-andar som han socialiserar med om nätterna känner han till namnen; de behandlar honom med tillbörlig respekt. Det besvärliga är att de pressar honom att gå ner barfota i ett mörkt källarhål och titta på extremt obehagliga 16 mm-filmsnuttar som innehåller explicit dokumentation av sadistiska mord. Han är en mycket trött pojke.
Allt ovanstående är ett hyggligt upplägg för vad som komma skall. Ännu ondskefullare och mer av allt blir det, men inte mycket känns så värst originellt. Filmens styrka är den goda kemin mellan pojkarna och en fin skildring av ensamstående moderskap samt gott skådespeleri bland barnaktörerna. Delar av ”Sinister 2” har Stephen Kingska likheter i fråga om vardaglig stämning och umgänget med barnen. Filmens stora svaghet är vicesheriffens flåsiga brist på trovärdighet då han utför sina efterforskningar och själv måste bära sina scener.
På sin höjd uppnår detta medioker reklamtv-nivå. En delvis hyfsad, men mistlig uppföljare. (TT)