Drama
Regi: Jafar Panahi
Åldersgräns: 15 år
"Bra historier kommer inte av sig själva, du måste ge dig ut och uppleva saker". Det säger Jafar Panahi till en ung registuderande som bläddrar igenom piratkopior av amerikanska tv-serier och andra förbjudna filmer i baksätet på Panahis taxi.
En sådan till synes floskelartad replik blir naturligtvis oväntat meningsfull när den yttras av regissören Jafar Panahi, som ännu en gång trotsar sitt yrkesförbud. Denna gång, efter filmerna han gjorde när han fortfarande satt i husarrest: "This is not a film" och "Closed curtain", har han dragit nytta av sin något friare status. I en fejkad dokumentär som spelats in i en taxi, körd av regissören själv på Teherans gator, har vänner och bekanta till honom ställt upp som skådespelare. De filmas med hjälp av små kameror som inte dragit någon ovälkommen uppmärksamhet till sig.
Snart fylls taxin av blod, krossat glas och hätska diskussioner som, utan att tveka, tar upp diskussioner om dödstraff, kvinnors rättigheter och censur i det iranska samhället. Det blir lite som en "best of Panahi" i en miljö som trots sina begränsande ramar känns konstant levande.
Filmskapande är också ett viktigt tema i "Taxi Teheran". Det blir en spännande metaupplevelse att se filmen växa fram i takt med att Panahi själv växlar kamerans vinklar i taxin, samtidigt som ovan nämnda piratkopior också bidrar till den större diskussionen om censur som filmen behandlar. "Utan mig skulle ingen här se Woody Allen", säger den självsäkra försäljaren.
"Taxi Teheran" är framförallt en fiffig uppvisning i trotsigt civilkurage och i den sortens drift som gör att kreativa människor bara måste fortsätta med sitt konstnärliga kall. Oavsett omständigheterna. Jafar Panahi skulle förmodligen filma med en trasig mobilkamera i en fängelsecell om han blev tvungen. Det faktumet är lika sorgligt som inspirerande. (TT)