Smaklös och bedrövlig felsatsning

C She's funny that way

Faller platt. Rhys Ifans och Jennifer Aniston brukar vanligtvis vara roliga. I "She's funny that way" faller de platt.

Faller platt. Rhys Ifans och Jennifer Aniston brukar vanligtvis vara roliga. I "She's funny that way" faller de platt.

Foto: Noble entertainment

Filmrecension2015-06-19 05:55

Regi: Peter Bogdanovich

I rollerna: Jennifer Aniston, Owen Wilson, Imogen Poots

Åldersgräns: 7 år

En begåvad ensemble går vilse i en screwball-pastisch vars intrig kretsar kring tokiga sexköp. Otrohet och mansgriseri är sällan lyckat som bärande skämt och det funkar inte nu heller.

"Men har du ingen humor, det var ju bara på skoj".

Ett av världens mest irriterande genmälen uttrycks ofta efter en typ av "skämt", som får effekten att alla som inte skrattar åt det plumpa/sexistiska/allmänt opassande tvingas in i ett hörn där man måste ta på sig surhatten.

Väl intvingad i hörnet är dialogen död och man kan tillskrivas åsikter man absolut inte har. Det är liksom kört.

Det är ett jobbigt tillstånd i verkligheten, men ännu värre i en biosalong när man inser att man är gisslan i precis en sådan "meh, vi bara skojar ju"-situation.

"She's funny that way" inleds nämligen med att Owen Wilsons regissör Arnold lever ut sin privata fetisch: Han köper sex av en prostituerad och erbjuder henne sedan 30 000 dollar för att sluta fnaska och följa sina drömmar. Fast först bjuder han givetvis på middag och orgasm, detta är ju trots allt en "mysig komedi".

Den unga kvinnan heter Izzy (Imogen Poots) och hennes dröm är att bli skådis. Döm om allas förvåning när hon dyker upp på en audition för regissörens nya pjäs. Och får rollen, som just prostituerad. En av hennes motspelare köper gärna också sex och den andra motspelaren är regissörens fru.

Ett pärlband av missförstånd och tokiga sammanträffanden följer, men allt faller platt. Klassiska filmer och gamla tidens filmstjärnor droppas ideligen, men ingen magi smittar av sig. Det känns tragiskt att regissören Peter Bogdanovich, som gjort den fantastiska klassikern "Den sista föreställningen" (1971), återvänder till det stora formatet med den här bedrövliga felsatsningen.

Bogdanovich propsar på att referera till Ernst Lubitschs "Cluny Brown" (1946) men landar i "Pretty woman" och myten om att prostitution kan leda till att alla ens drömmar går i uppfyllelse om man bara tror på ödet och sagolika sammanträffanden och annat livsbejakande. Samt skrattar åt smaklösa skämt och slutar sitta där i hörnet och sura. (TT)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!