Regi: Colin Trevorrow
I rollerna: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Omar Sy.
Äventyr
Åldersgräns: 11 år
Tips för succé: plocka fram Steven Spielbergs DNA och reproducera underhållande dino-action. Nyskapande? Nej, det här äventyret vilar stadigt på slitstarka klichéer. Hisnande blir det ändå.
”Att de aldrig lär sig”, väser en frustrerad sanningssägare när naturen vänder sig mot mänskligheten på nöjesparken Jurassic world. Hur många gånger kan profithungriga storföretag i kombination med övertända forskare egentligen gå i fällan? Så länge en filmserie säljer så många biobiljetter som ”Jurassic park”, förmodligen. Den här gången har en mystisk och skräckinjagande dinosauriehybrid skapats i labbet på den lilla ön Isla Nubar utanför Costa Rica, dit turister i en ospecificerad framtid söker sig i drivor för att titta på allsköns dinosaurier.
Nya sorter behövs, förklarar chefen tillika kontrollfreaket Claire (Bryce Dallas Howard), eftersom publiken snabbt tröttnar. Dinosaurierna måste bli större, läskigare och ha fler tänder.
Sedan dyker Indiana Jones upp. Ok, han heter visst Owen (spelad av Chris Pratt, som ryktas bli nästa Indiana Jones). Han är en charmigt äventyrlig säkerhetsexpert, snabbt etablerad som alfamannen som kan tala med dinosaurier. Gissa om det slår gnistor om det omaka paret och gissa om hans expertis snabbt blir nödvändig när den nya dinosaurien löper amok i parken?
”Det blir som att gå på en skogspromenad för 65 miljoner år sedan”, säger Owen när sökinsatserna sätts in och antalet dödade växer hastigt. Eller som att krama om popcornlådan för 22 år sedan. Då var det en Steven Spielberg i högform som med den första ”Jurassic park” sprängde gränserna för vad en storögd publik trodde var möjligt . Nu är det den i princip okända regissören Colin Trevorrow som tagit över men Spielbergs ande vilar tung över filmen.
Äventyret är underhållande och tekniskt snyggt rakt igenom. När John Williams klassiska ”Jurassic park”-tema ljuder och dinosaurier springer huller om buller slås en välbekant sträng an i hjärtat. Nostalgin blir inte mindre av att alla rollfigurer bygger på slitstarka klichéer, gjorda för att en gigantisk global publik snabbt ska kunna förstå dem.
Givetvis är ”Jurassic world” också större, läskigare och har fler tänder än förr. Samma problem som den fiktiva nöjesparken brottas med går att ju applicera på filmindustrin idag. Metaupplevelsen som präglar filmen är onekligen småkul men den kapitalistiska kritiken däremot, känns lätt hycklande. (TT)