Drama
Regi: Giulio Ricciarelli
I rollerna: Alexander Fehling, André Szymanski, Friederike Becht.
Åldersgräns: 15 år
"En labyrint av lögner" är en spännande dramatisering av vägen till rättegångarna i början av 1960-talet då tyska medborgare blev avslöjade som före detta medlemmar av SS.
Filmen börjar med att den medelålders judiske konstnären Simon Kirsch går längs en skola med en otänd cigarett i handen. En lärare erbjuder vänligt att ge honom eld. När han sträcker fram tändaren stelnar konstnären av skräck och igenkänning. Läraren är en före detta lägerledare som begått fruktansvärda brott i Auschwitz.
Auschwitzrättegångarna i Frankfurt var de första att hållas mot tyska nazister i Tyskland och hade stor betydelse för att medvetandegöra den tyska befolkningen och omvärlden om nazisternas brott mot mänskligheten. Att mord begicks av vanliga tyskar som nu återfanns i samhällets alla skikt var ett faktum omgärdat av tystnad. Till den grad att en stor del av den yngre generationen helt saknade kunskap om nazisternas värsta brott.
I regissören Giulio Ricciarellis dramatisering har verklighetens tre åklagare slagits samman till en rollfigur, den blott 28-årige Johann Radmann. 1958, då filmens handling tar sin början, har han aldrig hört talas om Auschwitz. Detta har han gemensamt med massor av tyskar som efter krigsslutet valt att glömma, förtränga eller hålla tyst om brotten under nazistregimen.
Filmens beskriver en tid av optimism och hoppfullhet kombinerad med förljugenhet och förnekande, just innan tystnaden bryts – till stor del tack vare Auschwitzrättegångarna.
Av de tusentals tyska tjänstemän och soldater som gjorde Auschwitz till en effektiv dödsfabrik dömdes enbart ett tjugotal, de resterande återvände hem till familjer, jobb och positioner som om inget hade hänt. Men de hundratals offentliga vittnesmålen under rättgångarna bedömdes vara viktigare än domar.
Åklagaren Radmanns besatthet växer och med stöd av chefsåklagare Fritz Bauer samlar han hundratals vittnesmål.
Filmen håller berättandet på en återhållsam och subtil nivå. Utan att hänge sig åt sentiment eller spekulativa inslag låter Ricciarelli tittaren mestadels själv förstå frustrationerna hos den unge åklagaren och fylla i de mest avskyvärda delarna av beskrivningarna av brotten, vilket ger filmen laddning.
”En labyrint av lögner” är till ytan konventionellt berättad, men även en tveklöst viktig och intressant film om en avgörande tid. (TT)