Den svenska skÀrgÄrden Àr vackrast i svartvitt. Den svenska sommaren likasÄ. Allt Àr vackert, för det Àr 1950-tal. Men underbart Àr kort, och snart Àr det förbi.
Sedan börjar det om igen, i en annan film. Ett annat kĂ€rlekspar pĂ„ andra klippor, och en dialog som blir livligare och roligare för varje film. âSka vi lĂ€gga bort titlarnaâ, sĂ€ger den unga dansösen till den unge studenten, och tar honom till sitt hemliga smultronstĂ€lle.
Dessa filmfynd gör man i den stora, nyss utkomna Ingmar Bergman-boxen. Det Ă€r en skattkista. âKan nog bli lite lĂ„ngtrĂ„kigt, men jag mĂ„steâ, tĂ€nkte jag och bestĂ€llde den. Nu har jag sĂ„ roligt att jag trillar ur soffan emellanĂ„t.
Melodramerna frÄn 40-talet, nÀr vÄr store demonregissör fick i uppdrag att filmatisera andras böcker, Àr fantastiska. Det svartvita fotot Àr utsökt komponerat, för en god bildberÀttare var han frÄn början. Och sÄ Àr det en spÀnnande inblick i ett samhÀlle som mina förÀldrar föddes i, och som redan Àr sÄ avlÀgset.
I början berÀttade Bergman mest om fallna och farliga kvinnor. De lever utsatta liv. Mannen kan först försöka ta henne med vÄld, och sedan strax dÀrpÄ bli hennes Àlskare. Alla Bergmans kvinnliga rollfigurer frÄn de första tio filmerna skulle kunna gÄ ihop i ett eget metoo-upprop.
Ăvergrepp, oönskade graviditeter och förbjudna aborter Ă€r Ă„terkommande Ă€mnen, och Bergman stĂ„r i regel pĂ„ kvinnornas sida. Om du Ă€r tveksam till feminismen eller funderar pĂ„ att bli abortmotstĂ„ndare finns botemedlet hĂ€r. Se Bergman, och tĂ€nk om.
Efterhand som Bergman lĂ€rde sig av livet utvecklades hans karaktĂ€rer och dialoger. Redan âSommarlekâ frĂ„n 1951 Ă€r sĂ„ bra att man vill se om den genast igen.
Den och en hel del andra av Bergmans klassiker har jag sett förut pĂ„ tv. Nu ser jag allt i kronologisk ordning. Boxen innehĂ„ller 42 filmer och en tv-serie, plus dokumentĂ€rer, intervjuer och den amerikanska versionen av âSommaren med Monikaâ, omklippt för att passa pĂ„ drive-in-biografer: âMonika â a bad girlâ!
Samtidigt visar SF utvalda Bergmanfavoriter pĂ„ bio. Innan jag gav mig i kast med boxen sĂ„g jag âTystnadenâ frĂ„n 1963. TvĂ„ kvinnor och en liten pojke tar in pĂ„ hotell i en frĂ€mmande stad. Pojken upptĂ€cker hotellet pĂ„ egen hand, möter en Ă„ldrad portier och sex kortvuxna mĂ€n som spelar varietĂ©, medan hans mor gör egna, erotiska utflykter.
FrÄn det dÀr hotellet gÄr nÀstan övertydliga spÄr vidare i filmhistorien. Det Àr som om Stanley Kubrick, Terry Gilliam, David Lynch och Wes Anderson fÄtt kliva in och hÀmta varsin bit av Bergmans hotell.
Det ges ocksÄ ut böcker om och av Bergman just nu. NÄgon tomte i en annan tidning skrev att det var författaren Bergman som var vÀrd att minnas, och att vi borde glömma filmaren. Det Àr ungefÀr lika begÄvat som att hÀvda att vi ska minnas Zlatan för hans insatser i reklamfilmen, inte pÄ fotbollsplanen.
PÄ lördag Àr det 100 Är sedan Ingmar Bergman föddes. Jag tÀnker fira genom att se den nya dokumentÀren om honom pÄ bio. Sedan gÄr jag hem och tar nÀsta guldklimp ur boxen.
Fredrik Kylberg filmspanar med jÀmna mellanrum. Mejla gÀrna till fredrik.kylberg@ostgotamedia.se.