Valdemar Wahlbeck spelar Per Gessle i "Sommartider", filmen om Gyllene Tider.
Per Gessle och de andra i Gyllene Tider har just fått beskedet i radio: veckans hitsingel är gjord av – Noice!
Publiken tjuter av skratt. Den glada stämningen smittar av sig på filmen. Jag har aldrig varit något Gyllene Tider-fan, men filmen om dem, "Sommartider", har hjärtat på rätt ställe och glimten i ögat. Och det verkar funka på publiken. Det är långt ifrån fullsatt i största salongen, men det känns som en succé.
På vägen ut hör jag en exalterad kvinna framför mig säga till sitt sällskap: "Vi ser den igen 20.45!"
Det är verkligen roligt när det hörs i bion att folk är med på noterna. Popartisten Zara Larsson väckte harm när hon sade i en intervju att hon tyckte folk var för tysta på bio i Sverige. Hon hade erfarenheter från USA, där publiken kan leva sig in och jubla som på en fotbollsmatch. Och jag kan delvis hålla med henne – några av mina bästa biobesök har varit de när besökarna entusiasm hörts.
Första gången var "Conan – barbaren" i en fullsatt biograf i Malmö 1982. Filmen var ett osäkert kort för filmbolaget: österrikaren i huvudrollen var okänd och filmen gavs premiär i Europa före USA för att undersöka om den funkade. Och funkade gjorde den. Ju fler fiender Arnold Schwarzenegger pucklade på desto större blev jublet. Barbariskt? Ja, kanske – men kul.
Efter tio år utan Star wars kom "The force awakens" 2015 och förväntningarna var på topp. Första applåden bröt ut redan när rymdskeppet Millennium Falcon dök upp i bild, och sedan applåderades alla de gamla hjältarna när de introducerades en efter en.
Men bäst var "Spiderman – no way home" 2021. Filmstadens största salong i Linköping var full av hängivna nördar. Det var jubel och applåder genom hela filmen – och när en av de tre spindelmännen, spelad av Andrew Garfield, ser en kvinna falla från en skyskrapa skrek killen bredvid mig "Ta henne, Garfield!!!"
Så har det sällan varit den senaste tiden. Ofta är vi förfärande få i salongen. Och en del verkar tycka att då är det nästan som hemma, så då kan de prata obesvärat med varandra – vilket är en helt annan sak.
Vi var fyra personer som såg "En doft av kärlek – pot au feu" med Juliette Binoche en eftermiddag i maj. Två av dessa kommenterade allt: "Titta, nu ska hon laga fisk". Så småningom gick en av dem över till att snarka högt.
Kevin Costner spelar en av huvudrollerna i sitt eget Vilda västern-epos "Horizon". Den planerade fortsättningen är uppskjuten.
Kevin Costner tog tillbaka vilda västern till vita duken och jag trodde alla vi som växte upp med cowboys och indianer skulle rusa till bion. Dagen efter premiären var vi åtta personer som bänkade oss för att se "Horizon – an american saga". Två av dessa åtta pratade med varandra hela tiden, i tre timmar. Filmen skulle få en fortsättning redan i augusti men den är uppskjuten på obestämd tid.
Cailee Spaeny och David Jonsson kämpar mot välbekanta rymdmonster i "Alien: Romulus".
Och så där har det fortsatt, när jag sett allt från dramat "Mother, couch" till "Alien: Romulus". Prat, prat, prat.
Värst var en handfull gossar i lågstadieålder som bevistade premiären på senaste Apornas planet-filmen. De gick in och ut och kastade godis på övriga besökare. Bara en gång tidigare har jag sett barn bete sig lika gränslöst på bio, det var när Peter Jacksons nyversion av "King Kong" kom 2005. Är det just filmer om apor lockar fram apan inom oss?
Kärlek och rymdraketer. Scarlett Johansson möter Channing Tatumi romantiska och roliga 60-talsskildringen "Fly me to the moon".
Men oftast har det bara varit alldeles för få besökare. Både "Challengers" med Zendaya och "Fly me to the moon" med Scarlett Johansson var femstjärnig underhållning som väldigt många missade.
Var det för bra väder? Oftast inte. Var det för många uppföljare? Nja, invanda koncept gick ju bättre än nya. Är det bekvämare att se filmerna hemma? Så tänker nog många. (Och ni som vill prata får gärna fortsätta tänka så.)
Men är filmen riktigt rolig, eller riktigt spännande, eller riktigt sorglig blir upplevelsen så mycket större när man delar den med en biograf full av människor som känner samma sak.
Lupita Nyong'o spelar cancersjuka Sam i "A quiet place: day one".
Sommarens bästa publik såg "A quiet place: day one" 30 juni. Monstren i filmen har superkänslig hörsel vilket innebär att människorna måste vara knäpptysta för att inte locka till sig dem. När vi såg den första filmen i serien 2018 satt en kille framför och knaprade högljutt på chips hela tiden, helt okänslig för stämningen. Den här gången var det lika andlöst tyst i Filmstadens salong 1 som i filmen.
Tack till er som var där – ni bidrog lika mycket till upplevelsen som de glada besökarna på "Sommartider".