Det går ett sus genom publiken, ett sus som växer till rop och applåder. Det är 18 december, största salongen är full av förväntansfulla Marvel-fans och stämningen är på topp. Det är så här film helst ska avnjutas – men det har varit en lång, lång väg hit.
2021 började, för de flesta, utan bio. Filmstaden höll stängt sedan november 2020. Svenska Bio stretade på med filmvisningar för max åtta personer åt gången i Motala, Mjölby, Västervik och andra mindre städer. Mitt första biobesök i år skedde 4 april, på Saga i Mjölby: "Nomadland", Oscarsvinnaren om en ensam kvinnas färd genom USA i en skraltig husbil.
Den ensamma färden fortsatte även sedan Filmstaden öppnat igen 1 juni. Ovanligt ofta var jag den ende besökaren i salongen.
Jag satt ensam och såg svenska Oscarskandidaten "Tigrar" om den unge fotbollstalangen som kommer ensam till Milano och möts av utfrysning. Alla mina fotbollstokiga kollegor ville se den men ingen hann innan den försvann från repertoaren.
När Kabul evakuerades och Pride pågick var det lägligt nog premiär för "Flykt", om en ensamkommande homosexuell flykting från Afghanistan. "Flykt" är något så sällsynt som en animerad dokumentär: i stället för att bara visa intervjun med Amin Nawabi gestaltas hans berättelse som tecknad film, förstärkt med arkivbilder från SVT och CNN. Animationen gör misären mindre påträngande och den starka berättelsen uthärdlig. En helt unik film, och som besökare på premiären var jag lika unik.
Då krävdes fortfarande avstånd mellan besökarna, men det var nog mer lättja än smittskräck som höll publiken hemma. Det finns ju film att se där med. För strömningstjänsterna har pandemin inneburit extra medvind i ett lopp de redan leder – på gott och ont. Två ljuspunkter:
Netflix bjöd på egna premiärer som de svartvita guldkornen "Passera" (om svarta kvinnor i New York på 20-talet), "Malcolm & Marie" (scener ur ett äktenskap mellan två svarta filmstjärnor) samt satiriska "Dont't look up".
Göteborgs filmfestival blev digital och strömmade premiärer som den ljuvliga filmen om Tove Jansson och ryska dramat "Kamrater" om en massaker i Sovjet på 60-talet. Den var så bra att jag såg om filmen på Norrköpingsbiografen Cnema en het fredag i juli. 84-årige Kontjalovskijs berättelse om partihöjdaren Ljudmilas desperata jakt på sin försvunna dotter var årets bästa film om ni frågar mig.
"Kamrater" utspelar sig 1962. Samma år debuterade händelsevis Spindelmannen som seriefigur och James Bond gjorde entré på vita duken. När agent 007 återvände till biograferna 30 september sammanföll det med hävda restriktioner. Plötsligt var Filmstadens största salong full till sista plats, och Daniel Craig bjöd på en överraskande ståtlig sorti.
Så blev det roligt och bekymmersfritt att gå på bio igen under hösten, med höjdpunkter som medeltidsdramat "The last duel".
När vaccinbevisen infördes var frågan om publiken skulle utebli. Men 18 december var det åtminstone fullt av vaccinerade och hängivna fans som ville se "Spider-man: No way home". Spindelmannen som brukar kämpa ensam får oväntad hjälp – och publiken älskar alla återseenden, vi jublar, skrattar och applåderar.
Filmen är okej men gemenskapen och den kollektiva upplevelsen – det som varit allra mest sällsynt under pandemin – lyfter den till oanade nivåer. Jag har nog aldrig haft så kul på bio tidigare.