Livsfarliga filmer, det är vad Suzanne Osten gör. 1988 regisserade hon till och med en som hette just ”Livsfarlig film”. Och det sista Olof Palme gjorde i livet var att se hennes komedi ”Bröderna Mozart”.
Även hennes senaste film verkar vara farlig. ”Bitvis mycket skrämmande stämning”, skrev Statens medieråd och barnförbjöd ”Flickan, mamman och demonerna”. Det blev ett ramaskri från Suzanne Osten, som kallade beslutet för ett svek mot barnen och krävde elvaårsgräns. Filmrecensenter och debattörer stöttade henne och lovade att barn tål mer än man tror.
Så lät det minsann inte förr. När jag var i yngre tonåren tålde barn ingenting. Videovåldsdebatten rasade, ”Studio S” skrämde slag på svenska föräldrar och Statens biografbyrå, som myndigheten hette då, barnförbjöd ”Rymdimperiet slår tillbaka”.
I dag är jag häpen över hur mycket våld som faktiskt tillåts för elvaåringar. Ofta är det svårt att förstå varför en film godkänns och inte en annan.
Varför får en sjuåring i målsmans sällskap se Batman skjuta ihjäl folk i ”Batman v Superman” när ingen under 15 år fick se honom slåss med knytnävarna i ”The Dark Knight”? Varför blev Captain Americas förra äventyr barnförbjudet men inte det senaste? Hur kom tortyrscenen i James Bond-filmen ”Spectre” förbi medierådet?
Och detta sker samtidigt som Alfons Åberg påstås ge dagisbarn men för livet och Jan Lööf utmålas som den farligaste rasisten näst efter Tintin.
Tack vare ledsagarregeln kan även barn som fyllt sju år se filmerna med elvaårsgräns om en vuxen följer med. Minsta spädbarn får se filmer med sjuårsgräns om mamma är med. Men femtonårsgränsen är absolut.
I USA får superhjältefilmerna åldersgränsen PG13, vilket innebär att barn under 13 år bör (men inte måste) ha en vuxen med sig. Annars är tumregeln att amerikanerna tillåter våld men är livrädda för sex och svärord. I Sverige är det tvärtom.
Oscarsvinnaren ”Spotlight” är ett exempel. I USA är gränsen 17 år, i Sverige har filmen sjuårsgräns. Man får nämligen inte se något hemskt i bild. Att filmens dialog handlar om pedofiler anses svenska barn kunna hantera.
Nyligen föreslog Statens medieråd en förändring av ledsagarregeln, så att barn som fyllt elva kan se barnförbjuden film i en vuxens sällskap. Det låter som en bra idé. Då hoppas jag på att fler filmer får den högre gränsen, och att fler föräldrar går på bio med sina barn.
För Suzanne Ostens del fortsätter striden. Men Statens medieråd kämpar emot, och så sent som i onsdags meddelades att 15-årsgränsen består. Under tiden floppar ”Flickan, mamman och demonerna” brutalt på bio. I Linköping är det redan för sent att se den. Med en mjukare 15-årsgräns hade kloka föräldrar och barn själva kunnat avgöra hur livsfarlig Ostens film är.