Fredag eftermiddag. Två timmar och fyrtiofem minuter iransk film, med den sömniga titeln "Det heliga trädets frukter", låter som något av en utmaning – men jag är nyfiken. Filmen har fått fin kritik och var nominerad till en Oscar.
Så jag går för att se ett drama – och hittar en politisk thriller. Teheran kokar, på gatorna är det uppror, tjejerna skanderar "Ner med teokratin" och "Kvinna, liv, frihet", sliter av sig sina slöjor och möts av rått våld.
I skuggan av protesterna krackelerar en familj. Pappa Iman arbetar långa dagar i domstolen och undertecknar dödsdomar på löpande band. Hemma ifrågasätts han av sina nästan vuxna döttrar. När hans tjänstepistol försvinner hotas hela familjens existens.
Regissören Mohammad Rassoulof är belagd med yrkesförbud av den iranska regimen, men regisserade på distans och flydde till väst med råmaterialet. Resultatet är lysande. Bäst är Soheila Golestani som spelar Imans fru, pressad mellan makens krav och döttrarnas uppror.
Två timmar och fyrtiofem minuter går fort – och kulminerar med en dramatisk jakt i en spöklik ruinstad.
Dagen därpå bär det av till Mexiko. Italienaren Luca Guadagnino har filmatiserat William S Burroughs "Queer". Daniel Craig har druckit sprit på bio förr – i rollen som James Bond – men här har han också en outsläcklig törst efter cigaretter, heroin och unga män. Det blir en febrig resa långt in i Sydamerikas djungel och djupt in i Burroughs själ.
Hittills i år har biobesöken fört mig till Rumänien, Thailand, Polen, Danmark, Brasilien, Iran och Sverige, två gånger till Mexiko, tre gånger till Frankrike, sex gånger till USA, samt till fantasilandet Oz ("Wicked") och planeten Nifelheim ("Mickey 17"). Ombyte förnöjer och ibland får man en liten inblick i en annan kultur.
När brasilianska Oscarsvinnaren "I'm still here" hade smygpremiär var salongen full av besökare som pratade portugisiska. De skrattade igenkännande i början av dramat om en familj i Rio de Janeiro på 70-talet, och när militärjuntans grepp om familjen hårdnar snyftar många högt.
När "Min oväntade bror" hade premiär två dagar senare talades det i stället franska i salongen och efter det gripande slutet utbröt en spontan och osvensk applåd. Jag instämde – men behärskat förstås.
Filmstaden visar numera även kommersiell film på arabiska, hindi eller serbiska som visas med engelsk textremsa och aldrig får en svensk recension. De når uppenbarligen en publik som vill ha annan underhållning än den västerländska.
Det finns således alternativ till amerikansk film. Och sedan Trump återfick makten i USA talas det en del om att bojkotta amerikanska varor. Men jag tänker inte sluta se amerikansk film. Den amerikanska filmbranschen styrs inte av staten och de flesta i Hollywood har helt andra åsikter än republikanerna. Varför ska jag straffa enskilda filmskapare som aldrig skulle rösta på Trump?
Jag ser ju även iransk film utan betänkligheter, i regel gjord av dissidenter utanför Iran, och en av de bästa filmer jag sett på senare år är rysk: den Sovjetkritiska "Kamrater!".
Men Ungern då, kanske man ska bojkotta film därifrån? Landets ledning sympatiserar mer med Putin än med EU och fria massmedier finns knappt. Men då får man även tacka nej till alla internationella storfilmer som spelas in i den blomstrande ungerska filmindustrin, som "Brutalisten", "Dune", "Poor things" och "Alien: Romulus".
Filmen och filmbranschen är till sin natur internationell och mångkulturell. Det får den gärna förbli.