Tiden stelnar. Biets vingar rör sig långsamt, långsamt. Tryckvågen från explosionen kommer att krossa allt, men inte än. För Peter Maximoff justerar sina skyddsglasögon, spottar ut sitt tuggummi och skrider till verket.
Han är Quicksilver, snabbare än blixten och omöjlig att stoppa. Att se honom promenera nonchalant igenom katastrofen, flytta på pistolkulor och rikta om knytnävar, är hysteriskt roligt. Hans paradnummer i ”X-men: days of future past” var den bästa filmscenen 2014, och i den nya filmen räddar han dagen igen.
”X-men: Apocalypse” har allt man kan förvänta sig av en Marvel-film: färgstarka figurer, komplicerade relationer, spektakulär action, serieskaparen Stan Lee i en liten roll och en epilog som öppnar för nästa äventyr.
Du kanske tycker att det är tramsigt med superhjältar. Och länge tyckte faktiskt jag också det. Jag såg inte ens ”The dark knight” (2008) trots alla hyllningar.
Men det har jag tagit igen, med råge, tack vare att min filmintresserade son vuxit upp i takt med att stormfloden av superhjältar tilltagit på bio de senaste åren.
Du kanske genmäler att superhjältefilmerna är overkliga. Men vilken film är inte det? En förment realistisk hjälte som Jason Bourne är en lika osannolikt skicklig slagskämpe som Captain America. Och dramakomedin jag såg härom kvällen, där den vackra kvinnan föll för den stentrista mannen medan hans äppelkäcka sjuåriga dotter var klokare än Yoda, kändes falskare, plastigare och mer förutsägbar än någon superhjältefilm.
Då säger du kanske att det räckte med ”Spiderman” (2002) och Christopher Nolans Batmanfilmer. Men det är ungefär som att påstå att vi redan sett tillräckligt många fotbollsmatcher, eller tillräckligt mycket solsken.
Om jag haft en invändning har det varit att såväl Stålmannen som Avengers raserat skyskrapor och skadat oskyldiga utan att det kommenterats i filmerna. Intressant nog handlar både ”Batman v Superman” och ”Captain America: civil war” om just det problemet: omvärlden tolererar inte längre all skadegörelse i Metropolis och New York, och några drabbade söker hämnd.
"X-men" har alltid handlat mer om utanförskap än att vara allsmäktig. Inför den senaste premiären såg vi om alla de gamla filmerna, och att möta ”X-men: Apocalypse” med förnyad kärlek till hela persongalleriet gjorde filmen till en ännu större njutning.
Att filmen utspelar sig 1983 gör inte saken sämre. I en scen ser de unga mutanterna ”Jedins återkomst” på bio. Strax därpå slår katastrofen till – men det är då Quicksilver anländer och räddar dagen. Dessutom gör han det till tonerna av Eurythmics, och jag får lust att sjunga med högt: ”Sweet dreams are made of this, who am I to disagree?”