William Spetz
”Mormor jag vet att du är i himlen, men har du tid en timme?”
Regi: Åsa Lindholm
Linköping Konsert & Kongress
Först Scalateatern i Stockholm och nu är han på turné med sin soloföreställning. En osedvanligt ung artist med övervägande ung publik. Fullsatt salong i Crusellhallen en fredagskväll. Ska han lyckas? Ämnet låter ju väldigt tungsint. Men William Spetz är säker på scen och fångar tveklöst in publiken med sin föreställning som blandar humor och allvar.
Den klassiska gränsdragningen som en röd linje mellan privat och personligt verkar inte längre vara relevant i den nya unga kulturen med bakgrund i Youtube och bloggar. William Spetz ger form åt sina egna upplevelser i livet, från födelsen via skolgång till mormor Ullas sista andetag. Det är egentligen djupt existentiellt. Just därför så bra. Humor över graven, precis som hos Shakespeares unge Hamlet.
Familjehistorien från Umeå kryddas med västerbottnisk dialekt som ger lakonisk märg åt de olika berättelserna. Killen är dessutom oerhört skicklig både att röra sig kvickt plastigt och sjunga bra. Timingen med hans eget prat, alla rörelser och filmsekvenser i bakgrunden fungerar optimalt. Han är alltså väldigt mångsidig utan att göra någon större affär av just det. Han kör på med både stor känslighet och betryggande scenvana.
Man skulle kanske kunnat tro att det är ett slags stå-upp-show som Spetz iscensätter. Men det är mera av personligt gestaltad teater om att växa upp i dag och ha en nära anhörig som går bort. Osentimentalt men absolut engagerat. Gripande mot slutet i mormors slutskede. Det hörs många snyftningar och tyst gråt i bänkraderna. Men sista scenen bådar ändå gott och applåderna bryter fram trefaldigt.