Inspirationen kommer från USA där First friday spridit sig till en lång rad av städer. Första fredagen i varje månad håller gallerier, ateljéer och museer extraöppet för att skapa uppmärksamhet och en slags happening runt sin verksamhet. Trottoarer och restauranger fylls av musiker, uppträdanden och kultur.
När Mavis Hooi nu tar konceptet till konsthallen Passagen i Linköping så får den nuvarande utställningen "In between" ge temat för kvällen: död och förgänglighet. Raha Omrani kommer för att dansa sufisk dans, och Hello Heartland spelar stämningsfull countryrock (se artikel här intill).
– Jag vill få till en hel upplevelse och valde artister som passar ihop med utställningen. Den sufiska dansen är ett sätt att komma närmare gud. Man snurrar för att nå ett tillstånd mellan jordelivet och det andliga. Hello Heartlands musik har något längtande i sig, som om någon fattas, och där ser jag en koppling till döden, säger Mavis Hooi.
Så här till premiären uppträder artisterna var för sig, men hennes tanke är att Första lördan så småningom ska leda till amarbeten över genregränserna.
– Målet är att konstformerna ska korsbefrukta varandra.
Hon läste tidigare turismlinjen på Linköpings universitet och det var där Första lördan började som ett projektarbete. Evenemanget är gratis, men Linköpings kommun stöttar med lokal och bidrag för att det ska gå ihop ekonomiskt. Ytterligare två evenemang är inplanerade, första lördagen i oktober är platsen Ateljé Torggatan 6, och första lördagen i november är man tillbaka på Passagen. Gensvaret avgör om Första lördan får någon fortsättning efter det. Mavis Hoois mål är att evenemanget ska locka och engagera Linköpingsborna, men hon menar att det också har potential att locka turister.
– Jag hoppas att det här ska göra kulturlivet mer levande och engagera fler. Konceptet är öppet för alla, och förhoppningen är att andra hänger på och gör egna arrangemang. I USA är det många olika arrangörer som deltar, ungefär som en konstrunda, säger hon.
Grupopen Hello Heartland kommer till Första lördan med sitt debutalbum och vackert vemod.
Gustav Berry är låtskrivaren och motorn bakom trion, som också består av hans bror Martin Berry, bas, och David Pärsson, klaviatur. Första albumet ”Disappearances” är precis färskt och fyllt av långsam, stämningsfull alternativcountry med många blå känslor.
Varför så sorgsen?
– Haha. Alltså, det där beror helt på vilka referenser man har. Om jag jämför med sånt som jag lyssnar på och inspireras av så tycker jag inte att min musik sticker ut som varken sorgen eller glad. Men det kanske den gör ändå. Att skriva låtar är lite terapi, och musik blir ju bäst i moll. Det är vackrast. Jag motsätter mig väldigt starkt att musik ska byggas av glädje, säger Gustav Berry.
Vilka är dina förebilder?
– Patsy Cline är den största sångerska som någonsin levt, som jag ser det. Jag har en otrolig dragning till hennes teatraliska countrypop. En annan stor influens är experimentella punkbandet Fugazi, och det är ju något helt annat. Det är två väldigt olika saker, men i mitt huvud blir det helt logiskt hur de påverkar mig när jag skriver musik.
Gustav Berry är uppvuxen i Klockrike, men bor numera i Norrköping. Tidigare har han skrivit låtar under namnet Shotgun Language, och även om sättningen då var densamma som nu, så ser han Hello Heartland som en nystart. Konserten på Första lördan är bandets första.
– Det är inga konstigheter. Vi spelar våra grejer, försöker sätta folk i stämning. Det brukar bli tyst i salen och väldigt fint, säger Gustav Berry.