Joakim Berg vänder sig om och ser nyfiket på mig. Han är klädd i svart kostym och buteljgrön skjorta. Nu har jag chansen att prata med honom.
Runt sångaren hänger de andra medlemmarna i Kent, killarna i Broder Daniel och några till. En bit bort står Yvonne-sångaren Henric De La Cour och svajar. Han har vit, skrynklig skjorta och slips och på fötterna ett par väldigt slitna Doc Martens.
Nej, det är ingen dröm, ingen indiepoppares förvirrade feberfantasi. Det var så på riktigt, på en bortglömd festival i Köping som hette Raj-Raj. Året var 1995 och så här i efterhand är det rätt otroligt att tänka tillbaka på vilka som var där, hur lite vi alla visste om hur stora de skulle bli och hur lätt det var att komma nära dem.
Jag var där i tjänsten och kunde gå backstage och mingla med artisterna.
Ibland behöver man inte gå backstage heller. När vi sitter där i gräset framför stora scenen vänder sig en av medlemmarna i Fireside om, tittar på min bror (som väl ser hyfsat farlig ut i sin skinnjacka med Einstürzende Neubauten-symbol på ärmen) och frågar om han har hasch att sälja. Brorsan blir lika förstummad som förskräckt.
Sedan försöker vi förgäves sova på campingen.
Det är inte bara den vanliga stökiga stämningen som håller oss vakna, dessutom sitter vår granne utanför sitt tält och sjunger halva natten.
Tältgrannen har sin gitarr och en oändliga räcka av egna låtar, han har några vänner som lyssnar omkring sig, han har rött hår och ingen vet att han har genombrottet nästan inom räckhåll. Jag känner igen honom, för vi har skrivit om honom i Corren. Hans demokassetter har redan börjat sälja och hans publik växer. Han heter Lars Winnerbäck.
När Kent och Winnerbäck kommer till Bråvalla nästa vecka kommer de knappast att vara lika lättillgängliga som de var den där gången. Om jag stöter ihop med Joakim Berg nu måste jag tacka för alla låtar, alla texter, för alla gånger han sett att vi som varit stumma behövde ord.
En lite för kall kväll i Köping i juni 1995 får jag chansen. Joakim Berg vänder sig om och ser nyfiket på mig. Jag är redan då, efter första skivan, en hängiven Kent-beundrare. Men allt jag ville säga glömde jag i kväll, och jag får inte fram ett ord.
Fredrik Kylberg är t f nöjesredaktör. Mejla till fredrik.kylberg@corren.se