Vet ni vad den första tanken som flög igenom mitt huvud var när jag fick biljetten i min hand? ”Helskotta, jag har ju inget att ha på mig!”. Håna mig om ni vill, kalla mig ytlig men vet ni vad, den tanken är en ren överlevnadsstrategi från min sida. ALLA vet att Way out west är Sveriges största catwalk förklädd till festival. Den här tjejen tänker inte utsätta sitt ego för dålig självkänsla.
Men musiken, åh musiken. Eller, ja lördagens musik iallafall. Äntligen ska jag få se Amason live. Mitt hjärta flimrar av bara tanken. När musikmagasinet Gaffa i somras listade årets hittills bästa svenska album hamnade gruppens debutplatta ”Sky City” på en välförtjänt förstaplats. Amanda Bergmans röst är förtrollande och tillsammans med resterande medlemmar som förr spelat i band som Dungen, Little Majorette och Miike Snow förtjänar Amason verkligen epitetet supergrupp. Kvällens drottning stavas Patti Smith. Man måste vara helkoko om man missar chansen att se denna punkurmoder. Själv lyssnade jag fullkomligt sönder hennes senaste skiva ”Banga” från 2012. Lågmäld rock och poesi är en förtjusande kombination, speciellt om den ackompanjeras av Patti Smiths sträva stämma.
Vid mörkrets intåg hade jag tänkt häcka vid Flamingoscenen. Där uppträder både brittiska indierockarna i Alt-J och systraduon och stämsångsmästarna i First Aid Kit. Kvällens sista måste bli dansanta duon Say Lou Lou som uppträder på det nya festivalområdet Bananpiren. Det är förmodligen Way out wests bästa logistiska nyhet på flera år. Förut har mindre lokaler som Jazzhuset och Nefertiti huserat Stay out wests spelningar vilket har lett till både hårsliteri och många uppgivna tårar i allt för långa köer.
Hörni, det är dags för mig att säga adjö. Min sommar på Correns kulturredaktion har nått sitt slut för den här gången. Jag hoppas att min tid här inneburit glädje för många och upplevts som irriterande grus i ögat åtminstone hos några. Man kan ju inte satsa all sin energi på att stryka alla medhårs, eller hur?