Det där med flykt och migration känns just nu sååå 2015. I år är det döden som gäller.
”Stopp, stopp, stopp, nu räcker det!”, skrev en gammal kompis på Facebook när Severus Snape, alltså skådespelaren Alan Rickman, dog i förra veckan. I tisdags skrev han ”Neeeej, va faaa. . .” när det var Kjell Alinges tur.
Kulturpersonligheter rycks bort på löpande band, tycks det.
Det började med Lemmy, faktiskt redan före årsskiftet (han var för en gångs skull före sin tid), sedan var det David Bowie, därefter Rickman, Glenn Frey i Eagles, radiogeniet Kjell Alinge och nu senast den italienske filmregissören Ettore Scola.
Det är med skräckblandad förtjusning jag går till redaktionen dessa dagar, slår på min dator och läser telegrammen från TT. Vems tur är det? Vem har liemannen hämtat i dag?
Emellanåt funderar jag på vilka idoler jag ska få skriva äreminnen över i dessa spalter. Filmmusiknestorn John Williams, till exempel, han fyller snart 84 år – men att döma av soundtracket från ”Star wars: the force awakens” som går på heavy rotation hemma hos mig, varvat med Bowie, är han pigg som en mört.
Woody Allen har nyss fyllt 80 år, men är som vanligt i full färd med nästa film. Även om han alltid framstår som väldigt obekväm med livet är han ännu mindre förtjust i döden. I ”Woody Allen: a documentary” (2012) är han på presskonferens i Cannes när en journalist frågar om hans syn på döden förändrats sedan de tidiga filmerna och i takt med att han blivit äldre.
”Nej”, svarar Woody Allen, ”jag är fortfarande väldigt mycket emot döden. Jag fördömer den, kraftfullt.”
Någon kanske tycker att jag uttrycker mig vanvördigt nu. Jag har tyvärr lite svårt för att låta bli att skoja om liemannen, hädanfärden, de sälla jaktmarkerna – ja, kärt barn har många namn. Det går liksom inte att förhålla sig till det oundvikliga slutet på något vettigt sätt. Det kommer ändå.
Att tänka på de döda är något helt annat. På varje Guldbaggegala brukar minnesstunden vara en höjdpunkt: en kavalkad av bilder på älskade och saknade skådespelare och filmskapare. Jag blir lika rörd varje gång. Det är så svårt att smälta att det inslaget utgick i måndags, att vi bara fick en uppläsning av namnen i stället. Var det verkligen rätt sätt att hedra Magnus Härenstam, Anita Ekberg och alla de andra?
Ja, jag tar mig rätten att uttala mig respektlöst om döden. Men nåde den som inte respekterar de döda.