"Det låter lite märkligt första gången, det är som om språket bara blir läten när man inte förstår vad man hör. Musiken är modern alternativrock, enkla låtar i moll, små aparta melodislingor som dyker upp och försvinner.”
Ovanstående rader publiceras i mars 1995 i Dagens Nyheter där ett svenskt debutalbum recenseras. Men texten slår också fast att låtarna som lyssnaren kommer ihåg efteråt aldrig försvinner tack vare texterna.
Eskilstunabandet Kent belönas med en trea för sitt självbetitlade album (har tyvärr inte hittat någon recension ur Corren). Den här veckan firar det 20 år.
Själv var jag på väg att fylla nio. Ett år senare fick jag en upplaga av den sjukt okreddiga serien Absolute music och på den, någonstans mellan Backstreet Boys och Enya, fanns Kents ”Kräm (så nära får ingen gå)”.
Jag vill ha min tunga där du är, så nära att du blir våt, men så nära får ingen gå
Mitt tioåriga jag tyckte att den knäppa texten helt saknade substans men de vemodiga gitarrslingorna fick mig att spela låten om och om igen. När tredje albumet ”Isola” släpptes i slutet av 1997 köpte pappa det och resten är, som alltid, historia.
Kent har sedan starten varit Sveriges största rockband och på varje album finns låtar jag och tusentals andra håller allra närmast hjärtat. Hur många som har intatuerade textrader eller antalet bröllop ”Utan dina andetag” spelats på vågar jag inte ens spekulera i (gissar på jättemånga).
Att läsa finalen av DN-texten får med facit i hand en komisk effekt i sin försiktighet: ”Helhetsintrycket är att man faktiskt får vara med om någonting när man lyssnar sig igenom Kents debut-album. Det är inte lite det.”
Men älskling vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö
Texten kommer från ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” som avslutar bandets största stund ”Du & jag döden”. Under turnén ställde bandet upp ett enormt cirkustält på ödsliga Limhamnsfältet i Malmö. Det är det obehagligaste jag sett i mitt liv. Men det matchade förstås det spöklika albumet och konserten var den bästa jag sett bandet göra.
I måndags fyllde sångaren Joakim Berg 45 år. Ofta svårtolkad, aldrig frispråkig om texternas innebörd samtidigt som han alltid levererar dem med största hjärta och smärta. Utan tvivel en av rikets största text-författare någonsin, oavsett kategori.
I kväll gästar han ”Skavlan” och framför duetten ”Innan vi faller” med Lisa Nilsson som släpps i dag och som skrevs till just DN:s 150-årskalas. Du gav mig en chans att säga allt det jag aldrig sagt. Så stort grattis Joakim och grattis Kent.