Mitt första möte med serieförlaget Marvels hjältar var tidningen ”Spindelmannen”, hösten 1979. Jag kan inte svära på om det var nummer åtta eller nio, men jag minns omslaget mycket väl: Spindelmannen bär på en livlös, ung kvinna och skriker ”Gröna trollet! Du har dödat Gwen! Det ska du få SOTA för!”.
Marvel har gett ut tusentals serietidningar sedan början av 1960-talet. Just det där avsnittet kom ut i USA redan 1973. Jag vet inte hur många äventyr Spindelmannen haft genom åren, men den där berättelsen, i just den tidningen, har legat till grund för TVÅ filmer om den blåröda superhjälten.
Jag läste lite ”Fantastiska fyran” och ”Hulk” också när jag gick på högstadiet. Marvels serier var fulla av uttrycksfulla teckningar, roliga pratbubblor och onematopoetiska ord: ka-sock, ker-pow, vlam. Som serietecknare blev jag inspirerarad. Som läsare tröttnade jag snart. Jag blev bara frustrerad av alla obekanta bifigurer och lösa intrigtrådar, och en känsla av att man måste läsa ALLA Marvels serier för att förstå hur de hängde ihop.
Lustigt nog är just det där myllret ett skäl till att jag gillar Marvels filmer nuförtiden. Jag älskar känslan av att det är ett så stort och rikt universum att man aldrig kan sluta utforska det – precis som Tolkiens Midgård, J K Rowlings trollkarlssamhälle och en galax långt, långt borta.
Ta bara en sådan sak som epilogerna: om du går ut från en Marvelfilm när eftertexterna börjar rulla missar du den lilla extrascenen, som både innehåller en rolig knorr och en viktig länk till nästa film.
Själva storyn är sällan särskilt intressant, och i regel helt orealistisk. Berättelsen är bara en förevändning för att karaktärerna ska hamna i fantastiska actionscener och slänga käft med varandra medan de ger skurkarna på käften. Och till skillnad från stentrista Stålmannen, från det konkurrerande förlaget DC Comics, har Marvels hjältar mänskliga sidor och tillkortakommanden som gör dem sårbara och levande.
Det är inte så att alla filmerna är bra. Spännvidden är stor mellan de första Spiderman-filmerna med Tobey Maguire, som redan är moderna klassiker, och de nya fåniga och helt onödiga Amazing Spiderman-filmerna med Andrew Garfield.
Och det kommer mer, en lång rad planerade superhjältefilmer väntar de kommande åren.
Marvels hjältar och hjältinnor stannar kvar, på vita duken och i vårt medvetande.