Katniss Everdeen tvekar ett ögonblick. Hon ser både trotsig och en smula skamsen ut innan hon ger sitt svar, sitt sista villkor för att ställa upp och leda revolutionen:
"Min syster får behålla sin katt!"
Det är en lysande scen. Hela filmen, "The hunger games: mockingjay del 1" är lysande. Och Jennifer Lawrence är lysande i rollen som den motvilliga hjältinnan.
De första Hungerspelen-filmerna handlade om en extrem dokusåpa. Den här handlar om hur Katniss måste lanseras som en stjärna för att det ska bli någon revolt. Utan massmedier går det inte, men propagandafilmerna blir värdelösa så länge Katniss inte visar äkta vrede.
Det är tänkvärt, spännande och välspelat.
Jag är uppfylld av min upplevelse när ljusen tänds i salongen, och vänder mig glädjestrålande mot min son – som effektivt dödar min glädje. "Den var INTE bra", slår han fast, med 13-åringens hela tvärsäkerhet.
Nähä.
"Interstellar" var en annan stark filmupplevelse, tyckte vi. Icke, säger en annan dagstidnings kulturredaktion, och räknar upp 20 logiska luckor i filmen. Som om den skulle varit en vetenskaplig uppsats och inte en gripande saga om kärlek och självuppoffring.
"The Nether", Östgötateaterns nya pjäs, är på ytan en tänkvärd thriller om virtuella världar. Men i hjärtat är det en berättelse om längtan efter kärlek, närhet och förtroende. Om det nu går fram. "Det är ju inte den första pjäsen vi inte begriper", skrockar en förbryllad teaterbesökare bakom mig på väg ut.
"The Nether" riktar sig nog till en yngre publik, samtidigt som den tredje Hungerspelen-filmen egentligen behöver en mognare publik än 13-åringar med sin intelligenta analys av relationen mellan makten, marknadsföringen och massmedierna.
Det där försöker jag förklara för min son på vägen hem från bion, i fåfängt hopp om att mina argument ska få honom att tycka om filmen. Vilket är idiotiskt. Det bästa med filmen är ju just att den visar vikten av att träffa sin publik i hjärtat.
"Tror du att du är någon diktator som kan bestämma hur jag ska tycka", snäser sonen.
Jag kan inte lära honom någonting. I bästa fall så kan jag bidra med en känsla.
Känslor var det gott om i förra veckans "Så mycket bättre". Det var genuint gripande att se Carolas tårar när Orup lyckades förvandla den utslitna nationalikonen "Främling" till något nytt och vackert. Ett tilltag lika modigt som att måla om svenska flaggan i nya, elegantare nyanser.
Känslor är vad jag hör på David Bowies samlingsalbum "Nothing has changed". Det är alltid som pionjär och kameleont han lyfts fram, men oavsett genre eller hårfärg är det ju hans sätt att sjunga som varit det viktiga. Som Joakim Berg i Kent sjunger: "Jag hör hans röst och den är cigaretter, gråt/Den tunna vita greven sjungesr om gyllene år."
Känslan inför helgens stora premiär är förväntan och viss bävan. Nej, inte ”På spåret”. Jag tänker på trailern för ”Star Wars: Episode VII – The Force Awakens”.