Döden, döden, döden. Jag lyssnar på Nina Hemmingssons sommarprat där hon inleder med att berätta om hur hon som 4-åring insåg att hon inte skulle existera för evigt. Ståendes framför ett vitt staket några hus bort från hennes föräldrahem, insåg det lilla barnet att hon en dag skulle dö. Där och då slutade hennes symboliska bildspråk att skapas. Därför betyder än i dag vita staket döden och nakna träd väntan.
Det är inget muntert ämne, döden. Men det är något vi människor behöver prata om, rent av måste försona oss med tanken att vi inte kommer finnas för evigt. Förra veckan satt jag vid mitt köksbord med mormor och en tallrik spagetti. Plötsligt ringer hennes telefonen och en röst berättar något som får mormor att sänka blicken och spänna ansiktsdragen. Jag lägger ned gaffeln. Några timmar senare får vi veta att det är över. En av våra närmaste har dött under en resa till sitt hemland. En ärftlig sjukdom hade briserat likt en bomb, och bara så där är allt över. Hon, en ung tvåbarnsmamma hade precis gått på semester, en av de första nu med tryggt jobb på sjukhus. Hon kommer aldrig mer komma tillbaka.
Jag uppslukas av Nina Hemmingsson sommarprat om dödsångest och bottenlös sorg. Jag kommer att tänka på Astrid Lindgren som vågade prata om döden även med små barn. Men pratandes i telefon med sin syster, började hon alltid samtalen med mantrat döden, döden, döden. Som ett skyddande trollformel mot det som man inte alltid vill, men ändå måste prata om ändå.
Jag är dålig på att känna, måste reflektera länge innan jag kan förstå innebörden av saker och ting. Eller förresten, är jag dålig? Allt jag vet om sorgearbete har jag lärt mig av amerikanska filmer. Där äter kvinnorna glass ur stora byttor vid sorg, eller slutar äta över huvudtaget, blir apatiska. Min vän och jag funderade över det häromdagen då hennes vän i sin tur nyss förlorat sin pappa och var förvånad över att hon inte kunde sluta äta. Sörjde hon fel frågade hon min vän. Jag själv behöver se, höra eller lyssna till något sorgligt för att kunna sörja. Därför tackar jag dig, Nina Hemmingsson. Jag behövde dig för att sörja.