Det är så plågsamt påtagligt att ett nytt år precis har inletts, de kulturella fyrverkerierna är aldrig så avlägsna som nu.
Konsertutbudet är av modell size zero och inga kittlande albumsläpp finns i sikte. Att daterade Belle & Sebastian kommer med nytt måste snarare ses som ett hån än en god nyhet. All tv-underhållning förutom ”På spåret” är avslutad och att jag endast avverkat två kapitel av Lena Anderssons ”Utan personlig insats” räddar trots allt bara ett par dagars tid.
Kort sagt, det känns bedrövligt.
2014 var ett år av besök på festivaler över halva Europa, album som raserade allt vad musik hette och byggde upp något helt nytt av det. Det var biobesök som lockade till tårar av såväl skratt som sorg, och tryckta litterära formuleringar som antecknats och sparats för att aldrig glömmas bort. 2014 var fantastiskt.
I retrospektiv åtminstone. För nog var januari i fjol egentligen lika bedrövligt som i år? Det är väl bara det att sådana fakta är svåra att ta in just nu. För som om det inte räckte med att vi i vanlig ordning ska bli bättre, sundare och smalare som människor måste vi tydligen ge upp även den själsliga njutning som kultur kan innebära.
Det borde vara precis tvärtom. När den inre och yttre pressen på förändring är som störst behöver vi all trygghet vi kan få. Men i stället händer det ingenting den här tiden på året.
I stället får vi drömma oss bort till de där ögonblicken som får det att kännas som sockerdricka genom kroppen. Festivalkvällen när solen går ner bakom scenen, boken i hängmattan som alltid tar slut för fort och musiken i lurarna på cykeln ut till havet. Eller är det bara för att vi mår som bäst i oss själva när kulturen får så fritt spelrum? Jag vet inte säkert, men jag vet att längtan efter sommaren är så stark den bara kan vara med ett grått Instagramfilter över tillvaron.
Ett ljus i mörkret är biosalongens sken. Nu är trots allt den bästa, eller minst skambelagda, tiden på året att med eller utan sällskap bara sitta tyst i ett mörkt rum i två timmar. I dag tar vi en titt på filmvåren 2015 och som du kan läsa mer om här intill ser det lovande ut.
Men även om jag älskar Simon J Berger får nya Jönssonligan stå tillbaka, för jag såg en bild från mitt 90-tal. Den visade en sjuåring vars besatthet av dinosaurier aldrig riktigt dog ut efter ”Jurassic Park” när den kom 1993. Den pojkens ögon kommer antagligen att vara lika fascinerade som då, när den fjärde filmen i serien får premiär i juni.