Film, vad ska det vara bra för? Ska verkligen våra kommunala skattepengar gå till något så oviktigt som Linköpings filmsalonger?
Christian Dahlgren ställde frågan på Correns ledarsida härom dagen och besvarade den själv: "Låt oss behålla mer av våra surt förvärvade pengar i stället, så vi kan konsumera ännu mera film. Själva!".
Givetvis har han rätt. Kommunen borde inte betala för att Linköpingsborna ska få möjlighet att se filmer med hög kvalitet.
Det är precis lika befängt som att kommunen ska förse oss med böcker. Stäng biblioteken! De som envisas med att läsa kan köpa sina böcker själva. Och att hålla kommuninnevånarna med en konsthall är lika dumt. Låt Passagen slippa konstens tunga ok och åter få blomma upp som en galleria med trevliga butiker i.
Vi behöver inte begränsa den här frågan till kulturens område. Idrottshallar är ett annat område där allmänna medel kastats bort till ingen nytta i långliga tider. Det finns ju sport på tv!
Och när vi ändå håller på: varför ska vi ha ett dyrt stadshus? Bygg om till exklusiva bostadsrätter, snarast. Jag vill varken betala sammanträdeslokaler eller löner åt politikerna. Vi har ju internet! De kan väl sitta hemma och hata . . . förlåt, tycka, precis som alla vi andra.
Allvarligt talat: samhället har i alla tider betalat för kulturen, på ett eller annat sätt. Mecenater som bankiren Ernest Thiel gav konstnärer som Zorn och Larsson möjlighet att måla. På medeltiden levde kyrkor och kloster gott på fattiga bönders arbete, men var också centrum för konst, musik, bildning och litteratur. Det kanske hade varit bättre om varje fattig sate hade varit lite mindre fattig, och att maktens män inte suttit på så stora resurser att de till och med hade råd med sådant trams som kultur, men en sådan bakvänd fördelning av resurser har funnits i eviga tider. Ja, det var till och med någon som gav hällristaren på Himmelstalundsfältet mat och såg efter hens barn, så att hen kunde ägna sig åt att rista. Och vi fattiga satar har i alla tider kunnat beskåda och beundra ristningarna, målningarna i kyrktaken och tavlorna i gallerierna.
Så medan Dahlgren pläderar för att vi ska se film på Youtube, var och en i ensamhet, betalar jag för att se "Det förflutna" i Linköpings filmsalonger, tillsammans med en stor, andäktig och rörd publik. Jag går och ser "En underbar jävla jul" och skrattar tillsammans med alla andra människor. Jag ser fjärde och sista delen av "Hunger games" och när Katniss Everdeens öde är fullbordat applåderar hela salongen. Och den 16 december när jag och hundratals andra ser "Star Wars: the force awakens", och Jedi-riddarna tar till vapen mot ondskan igen, kommer vi att jubla. Tillsammans.
Fredrik Kylberg vikarierar som nöjesredaktör. Nås på fredrik.kylberg@corren.se