Den unge sångaren i Lustans Lakejer vände sig från baren, läppjade på champagnen och blickade över rummet med en väl avvägd blandning av livsleda och längtan efter begärets dunkla mål.
Hans blonderade lugg föll stilfullt ner över ena ögat. Kostym och rock, stil och klass, allt var lika främmande och gammaldags som en hemlig agent med rötterna i andra världskriget – och lika attraktivt. I ett tidigt 80-tal, i kalla krigets grå skugga, kunde inget kännas mera revolutionerande rätt.
När alla såg upp till David Bowie och Bryan Ferry talade Johan Kinde lika gärna om James Bond. John Barrys filmmusik ekade i Lustans Lakejers låtar. Johan Kinde rörde sig genom natten, lika avspänt världsvan som agent 007.
Jag läste Ian Flemings böcker, med Lustans Lakejer i mina freestyle-lurar. Jag började från början, med ”Casino Royal”, och lärde känna en seriös och stilfull agent, fjärran från Roger Moores 70-talsskräddade skämtare. Jag såg ”Åskbollen” och ”Agent 007 ser rött” från 60-talet och fann en skarpare, farligare Sean Connery.
Idealbilden av James Bond tog form, mer från böckerna än från filmerna. Oftast med ett glas i handen, alltid med en ny femme fatale vid sin sida, precis som Johan Kinde.
I slutet av 80-talet var de båda hopplöst ute. Det var inte tiden som kom i kapp dem, det var Johan Kinde och James Bond som gav upp sin speciella stil och försökte bli som alla andra.
Men man lever bara två gånger. Eller tre, eller nio, eller hundra.
För varje comeback de gjort har de blivit lite bättre.
På senare år har Johan Kinde stigit in i böckernas värld och skrivit sin egen historia i de självbiografiska romanerna ”Någon sorts extas” och ”Passera denna natt”. Samtidigt steg den riktige James Bond, den sammanbitna agenten Ian Fleming skrev om, ut ur böckernas värld och upp på vita duken i ”Casino Royal”.
När Daniel Craig kastar av sig sin förklädnad och skrider till verket i inledningen av ”Spectre”, klädd i kostym, vit skjorta och slips, är han exakt sådan som James Bond ska vara. ”Skyfall” var en bättre film, men ”Spectre” är full av små kärleksfulla blinkningar till James Bonds historia, en kavalkad av nostalgiska återblickar.
Och Johan Kinde uppträder på Palatset i Linköping i kväll, fredag, med blinkningar till sin egen historia, en kavalkad av greatest hits omtolkade i ny, akustisk form. Så länge han besjunger nätter utan slut och en rastlös jakt genom öppna städer är han lika mycket i sitt rätta element som James Bond bakom ratten på sin silvergrå Aston Martin.