Det är en mörk och fuktig vinterkväll på 90-talet. Ett ovälkommet regn fräter bort julsnön och en stor och stökig publik med blöta vinterjackor fyller Sandrews största salong. Det är trångt och stimmigt. Mannen bredvid stinker svett. Men både vädret och lukten går hand i hand med filmen vi ser: "Seven" av David Fincher. Brad Pitt och Morgan Freeman öppnar dörrar till den ena snuskigt instängda mordplatsen efter den andra, och på något sätt bidrar min otvättade bänkgranne till den påträngande realistiska känslan.
Jag tänker på honom när jag bänkat mig i Filmstadens största salong för att njuta av den nya James Bond-filmen "Spectre", och en vedervärdig odör sprider sig från mannen till vänster mig. Han har öppnat en rör Pringles, och stanken av sour creme and onion som väller ut lägger sig i vägen för filmen, som ett giftgult moln.
Det är annars ovanligt att lukter stör i biosalongen. Prat, däremot, är desto vanligare.
En fredagkväll härförleden satt två flickor och pratade högt och ljudligt, helt oberörda av att "Crimson peak" börjat. De gick ut, gick in igen och babblade mer och försvann sedan, tack och lov.
21 oktober, när vi såg "Tillbaka till framtiden del II" från 1990, var det underbart att hela publiken jublade och applåderade när Michael J Fox färdades till just 21 oktober 2015. Mindre kul var att gänget bakom mig fortsatte pladdra på i samma tonläge resten av filmen.
Tycker ni jag är gnällig? Vänta, det kommer mer.
Mest irriterande är just kombinationen tidsresor på vita duken och folk som ska springa ut och in i salongen. När vi såg "Interstellar" satt en flock kissnödiga barbarer bakom oss. Det är en knepig film där 27 år passerar på en rymdstation medan bara en kort stund förflyter på planeten nedanför, och den som går ut på toaletten i det läget riskerar att bli en smula vilse i handlingen – om inte kompisarna högt och glatt berättar allt.
Nästan lika illa var det i "X-men: days of future past". Högt tempo, hundra bifigurer med udda superkrafter, och ett avancerat upplägg där Wolverine skickas tillbaka tilll 1973 för att stöka till det förflutna. Gänget framför oss pratar om allt, högt, och när en av dem kommer tillbaka från toaletten har Michael Fassbender ersatt Ian "Gandalf" McKellen i rollen som Magneto. Förvirringen är total.
Men det löser sig. De fattar, de tystnar. Filmen griper tag. Det blir till och med riktigt känslosamt ett tag. Tystnaden är andäktig. Då störs jag av ett ljudligt prasslande, och sedan ett högt, okänsligt tuggande: kras, kras, kras. Det är min egen son som äter en mini-Dajm. Jag överväger att göra honom arvlös.