Vad gör jag här? Ska jag verkligen se Matt Damon drälla omkring ensam på en främmande planet igen? Det är ju mindre än ett år sedan han gjorde samma sak i ”Interstellar”.
Jag ville ju gå och se Woody Allens nya film.
Nej, ”The martian” känns inte särskilt lockande i inledningen. Man anar ju att det ska sluta lyckligt, och Matt Damons frejdigt goda humör i rollen som den kvarglömda forskaren på Mars gör inte saken bättre.
Eller jo, det goda humöret är nog en förutsättning både för den som ska genomföra en vådlig rymdfärd i verkligheten och för filmfiguren som ska behålla publikens intresse.
Ändå kan jag inte låta bli att leka med tanken att sätta Woody Allen i Matt Damons roll, att låta den nervösa, hypokondriska pessimisten tampas med vår ogästvänliga, röda grannplanet. Han skulle reagera på ett sätt jag kunde relatera till: med total panik - och kommentera motgångarna som bara han kan: ”Isn’t it ironic? I always hated life on Earth and all I want to do now is go BACK!”
Nåja, “The martian” visar sig vara en alldeles utmärkt film, med gastkramande upplösning och Matt Damon är verkligen rätt man på rätt plats. Ändå kan jag inte släppa tanken på Woody Allen ensam i rymden, och när jag ser hans nya film ”Irrational man” blir min önskan att skicka honom till en annan planet bara starkare.
Här har jag sjungit hans lov och hyllat hans 43 filmer, och då kommer han med ett riktigt bottennapp. ”Irrational man” är inte dålig, men tråkig, särskilt om man sett Woody Allen konstruera ”det perfekta brottet” tidigare.
Han borde föras bort av utomjordingarna som han möter i ”Stardust memories” (1980), de som säger ”vi gillar dina filmer, särskilt de tidiga, roliga”.
I stället kunde Matt Damon ta över ”Irrational man”, han vann ju en Oscar för manuset till ”Good Will Hunting” (1997) och borde i alla fall inte kunna göra filmen tråkigare.
När vi ändå är igång tycker jag att vi kan röra om lite i helgens premiärer. Låt Anne Hathaway vara äventyraren som går på lina mellan World Trade Centers torn, och sätt Joseph Gordon Levitt som den unga chefen som blir lite betuttad i Robert De Niro.
JONATHAN JOHANSSON befinner sig verkligen på rätt plats i kväll, när han uppträder på The Crypt i Linköping, med sina laddade och discodoftande popsånger från Malmö och Medelhavet.
BERLIN VAR RÄTT PLATS för syntbandet IAMX, trodde jag, men trots flytten till soliga Los Angeles är nya albumet lika dystert och dramatiskt som de tidigare. Om ni frågar mig finns det ingen som gjort bättre musik de senaste tio åren. Se recension på www.corren.se/kultur-noje/skivor.
SJÄLV HAR JAG nu vikarierat som nöjesredaktör i precis ett år. Det vete sjutton om jag är rätt man på rätt plats, men så länge jag får skriva om film och musik har åtminstone jag roligt.