Rockstjärnor är bättre på bio. Ett välskräddat drama kan göra vilken bedagad artist som helst attraktiv, eller få mig att lyssna på en musikstil jag aldrig skulle bry mig om annars.
Beach Boys har aldrig intresserat mig nämnvärt. Kanske inte så konstigt, med tanke på att deras karriär peakade samma år som jag föddes. Men jag har ju läst om dem genom åren, om den soliga surfpopens mörka baksida och om Brian Wilson som drog sig undan med sina psykiska problem.
Nyligen kom den kritikerrosade filmen om dem, "Love and mercy", och tack vare Linköpings filmsalonger har filmen premiär i Linköping i dag (se recension på corren.se/kultur-noje/film).
Men Kalifornien är inte bara solsken och perfekta vågor. Alldeles i närheten av Hawthorne, där Beach Boys surfade genom 60-talet, ligger Compton. Där möttes fem unga svarta män, präglade av polisbrutalitet, rasism och utanförskap, i slutet av 80-talet och bildade NWA. Dem har jag brytt mig ännu mindre om än Beach Boys, hiphop är inte min grej oavsett hur många gånger jag får veta att den är revolutionerande.
Men härom dagen såg jag filmen om NWA, "Straight outta Compton", och att ena stunden se bandet tryckas ner i asfalten av fördomsfulla poliser och i nästa stund höra Ice Cubes aggressiva rap till Dr Dres stenhårda beats är sanslöst medryckande. De var verkligen revolutionerande.
Filmporträtten kan både bli glorifierande och en kavalkad av knark, men här är några andra exempel:
"Control" (Anton Corbijn 2007): Svartvitt porträtt av Joy Division och sångaren Ian Curtis självmord. Otroligt bra.
"Monica Z" (Per Fly 2013): Monica Zetterlunds pappa var inte alls så där, sades det i debatten efteråt, men en bra film är det.
"Walk the line" (James Mangold 2005): Oscarsbelönat drama om Johnny Cash, med Joaquin Phoenix som the man in black.
"Bird" (Clint Eastwood 1988): Clintan visar nya sidor när Forrest Whittaker spelar jazzlegendaren Charlie "Bird" Parker.
"Backbeat" (Iain Softley 1994): Fint, svartvitt drama om Beatles femte medlem, Stu Sutcliffe.
Härnäst väntar jag på "Born to be blue", med Ethan Hawke som jazztrumpetaren Chet Baker, en av mina favoritartister.
Och här är några filmer jag önskar att någon ska göra:
"Stå aldrig still": Från punkpionjär till folkkär via Amsterdam, om Joakim Thåström och Amanda Ooms.
"Någon sorts extas": Slå ihop Johan Kindes båda böcker till en film om pojken som sjunger om njutning och flärd i Lustans Lakejer, medan hans far går under i bipolär sjukdom och hans mor dör i cancer.
"Changes": En tv-serie om David Bowie, med ny image och ny musikstil i varje avsnitt. Kan bli hur bra som helst.