En gång i tiden kunde julmusik ge mig rysningar av välbehag. Det är länge sedan nu. Julens sånger töms på sitt innehåll, slits ut och smutsas ner när de spelas redan medan november är en mur av grå betong.
Förr hörde vi Jussi Björling sjunga "O helga natt" på kvällen 23 december. Nu har han redan hållit på i veckovis. Så här i rusningstid, strax innan jul, känns sångerna mer som ett hot än ett löfte.
Men det finns en, som jag försöker spara och vårda, för att den ska behålla all magi den en gång laddades med.
Det var en julafton för några år sedan, precis innan vi vant oss vid vita vintrar igen. Just denna julafton föll en välsignad snö över Linköping och världen blev vit och vänlig.
Vi befann oss i en liten lokal som fungerade som kyrka då, med ett minimum av kyrkliga attribut. Prästen hade talat och församlingen hade sjungit ett par psalmer under kantorns kapabla ledning. Nu skulle tre unga kvinnor uppträda.
De såg en smula nervösa ut, och en av dem gav ett påtagligt besvärat intryck. De sjöng ett par julsånger i stämmor, det var fint men lite stelt.
Så satte sig den besvärade vid pianot – och fingrarna gled lekande lätt över tangenterna. Hon var en fullfjädrad jazzpianist! Och med just den där rysningen av välbehag kände jag igen melodin när hon och hennes kamrater började sjunga.
Det var "The christmas song", den som börjar med "Chestnuts roasting on an open fire". Samma upplevelse som jag fått när jag hört Nat King Coles berömda inspelning av samma sång kom över mig, textraderna får liv och blir en film, laddad med Hollywoodmagi, ett lyckligt slut med återförenade familjer, besvarad kärlek, en saknad soldat som kommer hem från kriget och snö som faller över New York.
Sången slutade stilla som ett snöfall, och snön dansade utanför fönstren till de sist pianotonerna.
Fredrik Kylberg vikarierar som nöjesredaktör och skriver krönika varannan vecka. Mejl: fredrik.kylberg@corren.se