Hettan är kompakt som en vägg. Värmen stoppar all tankeverksamhet, gör alla rörelser tröga, stryper aptiten. Och vi som trodde att eurokrisen skulle vara ett problem. Men vem orkar tänka på pengar?
”Greek sun not in crisis” har kaptenen ombord på ”Sapfo” skrivit på väggen i kajutan. När alla passagerarna på den lilla utflyktsbåten rusar över till babords sida för att se en havssköldpadda sträcka sitt huvud över vattenytan börjar jag oroa mig för att vi ska välta.
”Life begins at the end of your comfort zone”, står det också i kajutan, undertecknat av den blonda danska reseledaren. På lätta fötter delar hon ut mat till passagerarna. De tre männen i besättningen kämpar sammanbitet på minimal yta, drypande av svett, med att ösa upp dagens lunch på brickor med flera små fack, som i ett amerikanskt fängelse.
Tempot är högt, piskas upp av den galet spattiga balkanpopen, soundtracks från Kusturicas 90-talsfilmer, som strömmar ur en liten stereo.
Här finns inte plats för någon stor comfort zone. Här får vi snällt dela på det sparsamma utrymmet och äta vad vi blivit tilldelade. En nyttig upplevelse för oss som har råd att resa vart vi vill och äta vad vi vill.
Tänk om ”Sapfo” blir flyktingbåt en vacker dag, en uttjänt skorv som lämnar Libyen överlastad med afrikaner. Tänk om de svarta männen som vandrar bland turisterna på stranden nästa dag är sådana som flytt över Medelhavet med livet som insats.
De går en och en, försöker sälja klockor, solglasögon, halsband. Man kan ana att det inte ger någon stor förtjänst -- med tanke på den skyhöga arbetslösheten skulle greker göra det här jobbet om det inbringade några pengar.
Där ligger jag och läser, spöklikt vit i solskensdis, noga insmord med solskyddsmedel och med fickorna fulla av euro. Det är veckan mellan folkomröstningen och den nya uppgörelsen.
Jag läser ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichi. Hon berättar om nigerianer, bildad medelklass, som flyttar från hemlandets oro och regeringskriser till USA. Hon berättar om vad det innebär att ha svart hud bland vita människor. Att omedelbart klumpas ihop med de svarta amerikanerna och utsättas för samma fördomar. Hon berättar om glädjen när Obama vinner så att man gråter av rörelse.
Plötsligt avbryts jag, tittar upp från min bok. Där står ännu en av de svarta männen, med sitt osäljbara krims-krams. Jag tackar artigt nej. Jag håller hårt i mina pengar. Jag kommer hem igen, med fickorna fortfarande fulla av euro.
Sverige är tryggt, grått och svalt och jag är lika vit som när jag åkte.