Linköping var en helt okänd plats när jag växte upp. Ingen talade någonsin om Linköping i den avlägsna skogsbygd där jag bodde.
Med Helsingborg var det annorlunda! Det låg långt bort, men där var jag född.
Och från Helsingborg kom Hasse Alfredson, världens roligaste människa. Min pappa hade till och med gått i skolan med Hasse Alfredsons lillebror, och det sades att han var nästan lika rolig.
Humor var viktigt i min pappas familj. Farfar, pappa och hans bröder slängde käft med varandra, vände på ord och kastade om bokstäver, oavbrutet. Deras vetande och vitsighet var utan gräns.
Allas respekt och beundran för Hasse och Tage var en självklarhet, det var ju de som VAR humor. Eller ja, mest Hasse då. Hasse och Tage var intensivt närvarande överallt, på tv och radio, och det var som det skulle vara.
Vi lånade skivor med Malte Lindeman på biblioteket och skrattade och skrattade åt alla Hasses improviserade infall. Jag började tycka lite synd om Tage, som bara fick ställa några frågor och vara bollplank åt sin kaotiske kumpan.
När vi sedan försökte spela in våra egna Lindemän på kassettbandspelaren fick min kompis imitera Hasses hysteriska haranger medan jag tog Tages trygga roll.
Vi såg ”Släpp fångarne loss, det är vår” och ”Sopor” på bio, och jag blev alltmer medveten om att det var Tage som skrev och regisserade. Och så var det förstås ”Karl-Bertil Jonssons julafton” som jag först bara ville se för att jag, likt huvudpersonen, gillade Robin Hood. Men efter bara ett par år var Tages berättelse och Tages röst en lika viktig del av julfirandet som Kalle Anka.
Gradvis kom jag att uppskatta Tage Danielsson mer och mer, och identifiera mig med hans roll, som den lite mer ordningssamma och eftertänksamma halvan av duon. Med åren har jag sett den rollfördelningen återkomma: mellan Sal och Dean i Kerouacs ”På drift”, mellan den deppige författaren och den äventyrslystne skådisen på vinprovarresa i ”Sideways”, mellan Filip och Fredrik.
Tage Danielssons sista verk var ”Ronja rövardotter”, en otroligt imponerande film som grep mig ordentligt trots att jag var en nihilistisk nittonåring. När Tage Danielsson dog hösten 1985 var det första gången jag sörjde en offentlig person.
Några år senare kom jag till Linköping. Min pappa körde flyttlasset och gav mig boken med Tage Danielssons samlade verk i inflyttningspresent. Jag läste alltihop. Det var en perfekt början på ett liv i Tages hemstad.
Och Linköping torde i dag vara känt även i den avlägsna skogsbygd där jag växte upp, ty här spelas numera ishockey på högsta nivå.