Det finns en låttext jag inte kan sluta nynna på. "Öppet för vissa, taggråd för andra", sjunger Jonathan Johansson i sin låt "Ny/snö". Den var bra när den kom och den blir bara mer och mer aktuell.
Hans album "Lebensraum" är ett av årets bästa, och mycket beror på texterna: skissartade vykort från ett förhållande, med en fot i flyktingbåtarnas medelhav och en fot i uppväxtens Malmö. Han blandar det privata, politiska och poetiska med väldigt vackert resultat.
9 oktober uppträder Jonathan Johansson på The Crypt, jag vill gå dit och sjunga med i favoritrader som "När jag är med dig glömmer jag vilken tönt jag är".
Men redan i morgon, lördag, kan det bli allsång med klass när Bob Hund spelar på The Crypt. Att Thomas Öberg sjöng sin halsbrytande poesi på svenska var ett av Bob Hunds många stilbrott under 90-talet, när de flesta svenska band sjöng på engelska. Och det var därför jag började lyssna på dem.
För det är och förblir så: en sång på svenska berör så mycket mer. Artister som Olle Ljungström och Tomas Andersson Wij har fångat mig mer med sina ord än sin musik, medan Kent spelat soundtracket till mitt liv och gett mig textrader att citera i alla livets skeden.
Men allting började för länge, länge sedan med Johan Kindes texter och hans band Lustans Lakejer. Från den stund han vände sig från baren, läppjade på champagnen och konstaterade att nästan allting gjorde honom blott blasé i "Begärets dunkla mål" var han min idol. I höst kommer Johan Kinde med en ny skiva, och 6 november sjunger han på Palatset. Jag kommer att instämma i varje ord.