Den unge åklagarens underläpp darrar. Han kräver att få veta sanningen. Han kräver att få veta om även hans far var nazist.
"En labyrint av lögner", som visas på bio i Linköping just nu, handlar om hur bödlarna från Auschwitz ställdes inför rätta och sanningen om Förintelsen, som alla försökt sopa under mattan och de överlevande bara ville glömma, blev allmänt känd i början av 60-talet.
Det är en rakt berättad film om ett angeläget ämne, och dessutom vacker att se på.
Från Tyskland har det kommit en imponerande serie filmer efter millennieskiftet. Det är filmer som, likt den unge åklagaren, modigt vänt på varje sten och berättat om Tysklands mörka 1900-tal, på både sidor om muren. Några exempel:
"Undergången" (2004): Klaustrofobiskt drama om Hitlers sista dagar i bunkern i Berlin, baserat på de överlevandes vittnesmål. Führerns raseriutbrott är en klassiker.
"De andras liv" (2006): Otroligt starkt drama om övervakning och förtryck i Östtyskland på 80-talet, och om Stasi-agenten som väljer sida.
"Goodbye Lenin" (2003): Varm feelgood-film om pojken i Östberlin som fejkar att DDR finns kvar för att inte chocka sin hjärtsvaga mamma, som missat murens fall.
"Der Baader-Meinhof Komplex" (2008): Ännu ett starkt drama, om de radikaliserade vänsteraktivisterna som terroriserade Västtyskland på 70-talet. Inledningen, med brutala poliser som slår ner en demonstration, drar effektivt in åskådaren i handlingen.
"Die Welle" (2008): Verklighetsbaserat drama om läraren som startar en fascistisk rörelse i skolan för att lära sina elever historia. Berättelsen, som egentligen utspelade sig i Kalifornien, blir ännu starkare genom att den förflyttats till dagens Tyskland.
Alla filmerna är så bra, av tre skäl: För det första är de välgjorda, välberättade filmer. För det andra tar de itu med svåra ämnen. Och framför allt får dramatiseringen oss att känna och uppleva historien på ett helt annat sätt än vad en dokumentär eller ett reportage kan göra.
Och redan på måndag är det dags för nästa tyska film: "Phoenix", som utspelar sig i Berlin efter krigsslutet. Den måste ses!
"Phoenix" är dessutom startskottet för Linköpings filmsalonger, kommunens satsning på kvalitetsfilm. Det ska bli väldigt spännande att se vad de kommer att erbjuda i höst. Jag hoppas på många annorlunda berättelser, på andra språk än engelska och svenska.