Arrangören ställer sig på scenen, greppar mikrofonen och vädjar till publiken. "Är det någon som har en kick till en D-drum att låna ut?" Front 242 har nämligen tappat bort sin på vägen från Bryssel, och nu kan inte de belgiska syntlegendarerna genomföra sin konsert som planerat.
Publiken suckar samfällt. Väntan, alltid denna väntan. Front 242 är visserligen bara ett av banden på Tinnitus-festivalen 2006, men Nitzer Ebb som ska spela sist vägrar gå med på några omkastningar i programmet.
Vi larvar runt med händerna i byxfickorna och tittar på folk. Fredrik Strage skriver någon dag senare i DN att "publiken ser ut som postapokalyptiska sexslavar i Luftwaffe". Jag undrar hur många som även var med på Hovet 1988, när Depeche Modes ljusmixerbord brann upp.
Den gången fick vi vänta halva kvällen medan deras manager gav sig ut i Stockholm och köpte nytt mixerbord. Väntan på att Front 242:s långhåriga livetrummis ska få sin saknade pedal blir lika lång och meningslös.
Visst, konserten blir bra, och framåt fyratiden på morgonen lämnar Douglas McCarthy scenen i vredesmod efter att Nitzer Ebbs dator hakat upp sig i sista låten. Jag får tre timmar i en iskall hotellsäng innan det är dags att åka hem.
Att gå på konsert kan vara fantastiskt, men det kan också vara ett logistiskt helvete, en väntan som är mer tålamodskrävande än barndomens väntan på tomten och till sist en besvikelse när divorna på scenen vägrar spela den där låten man allra helst vill höra.
Kanske mina förväntningar för alltid hamnat på alldeles för hög nivå eftersom min första konsert var så lyckad. Det var Simple Minds och China Crisis på Hovet 1984 – ja, ja, nu flinar ni åt min musiksmak – och för en 17-åring från Dalarna var det nästan en religiös upplevelse.
Sedan dess har det blivit många konserter, lyckade och misslyckade. Kent på Gröna Lund i regn. Ultravox en sommarnatt vid Bergs slussar. Blue for Two på Skylten, när Freddie Wadling inte lyckades sjunga en enda låt.
Att se IAMX på Nalen i Stockholm var perfekt, lika vackert som Nick Caves konsert i "Himmel över Berlin". Att se Weeping Willows kliva på Gardens scen i Konsert & kongress, i dagsljus och med sittande publik mellan kontorsfasaderna, var ett gräsligt antiklimax.
Med tiden har jag blivit bekväm och nästan slutat gå på konsert, men ibland måste jag i alla fall. Höstens utbud i Linköping är enormt, kolla listan som vi publicerar på corren.se i dag. Nästa helg spelar Bob Hund på The Crypt. Det vill jag inte missa.