Sedan 1911 har biografbyrån verkat genom att både klippa i och sätta åldergränser på filmer.
Det som vi i Sverige tar för ganska givet, att kunna få uttrycka, visa eller säga vilken åsikt som helst, har faktiskt genom filmcensuren inte alltid varit en självklarhet. Åtminstone inte inom filmen.
Vad som har varit så anmärkningsvärt är att det har rört sig om en vuxencensur. Att vi har åldergränser för vad barn egentligen ska kunna gå och titta på är en bra sak. Men att en vuxen individ inte ska kunna bestämma själv vad just den vill se har faktiskt varit anmärkningsvärt.
"Hotet" om att få sin film censurerad under de senaste åren har egentligen varit minimalt.
Den statliga biografbyrån har inte gjort ett klipp sedan Martin Scorseses "Casino" hade premiär i mars 1996. Även om uppdraget har varit detsamma även sedan dess har verksamheten sakta men säkert styrts om till att enbart granska film för att fastställa en åldersgräns.
Frågan om film som konst har till viss del spelat in. Att man helt plötsligt satte saxen i en Scorsese-film, en mycket uppskattad regissör, höjde frågan till en ny nivå. Samtidigt visade siffror på att av den totala mediekonsumtionen låg bion och dansade på under fem procent (i dag ännu mindre). Det gjorde att censurerandet faktiskt blev en ganska så skev verksamhet. En film som det klipptes i och som sedan visades på bio kunde i teorin se helt annorlunda ut på tv.
Så vad betyder det att den Statliga biografbyrån nu kommer att sluta förhandsgranska filmer?
Egentligen ingenting.
Den vanliga biografbesökaren kommer inte att märka någonting. Åldersgränserna kommer fortsättningsvis också att existera, den verksamheten tar den nybildade myndigheten Statens Medieråd över i stället. Ett bra val då det bygger vidare på det redan existerande Medierådet. En branschcensur likt den som existerar i exempelvis USA kan bli alltför ekonomiskt beroende av de filmer som görs. Alltför ofta görs filmerna om eller klipps i på bolagens begäran för att kunna få ut så mycket pengar som möjligt. En lägre åldergräns ger större möjligheter till succé. Problemet är bara att det rent artistiska eller konstnärliga då i stället ofta får stå tillbaka.
Det som händer 1 januari 2011 är att en principsak försvinner, ett teoretiskt vapen. Men även i teorin utgör vapen ett hot.
Daniel Johansson