Slutet är så elegant. Den unga hjältinnan Rey erbjuder lasersvärdet till den gamle saknade Jedi-mästaren. Kameran kretsar kring dem, havet breder ut sig åt alla håll och allt kan hända.
Slutet på ”Star wars: the force awakens” är inget slut, det är bara början på nästa äventyr. Och Disney har lovat att fortsätta producera en ny Star wars-film varje år.
Vi lever sannerligen i den bästa av världar.
Ingenting tar slut. Det är något jag blir allt mer förvissad om. Ingenting av det jag tycker om tar någonsin slut.
Ibland tänker jag att jag ska tröttna, att jag ska mogna någon gång, att jag ska nöja mig med det jag har och sätta mig och läsa de där böckerna jag borde läst för länge sedan. Men det kommer alltid en skiva till, det kommer alltid en trailer för en ny film.
Jag går på Linköpings filmsalonger och ser salongen fyllas till sista plats. Hur många gånger har jag skrivit i dessa spalter att jag saknat ett bredare utbud av smalare film i Linköping? Nu har jag och alla andra som längtat efter ett annorlunda bioutbud blivit bönhörda.
Jag ser fram emot fler udda filmer från hela världen, lika mycket som jag längtar efter Hollywoods nya superhjälteäventyr. Det tar inte slut.
2016 har redan bjudit på nya skivor med Tindersticks, Junior Boys och Daughter – och framför allt David Bowies sorgliga svanesång. Men det kommer mer.
Att Bowie är död hindrar honom inte från att fortsätta inspirera andra. Martin Gore hyllar Bowie som sin främsta förebild och meddelar att Depeche Mode går in i studion i april. LCD Soundsystem, vars sista album ekade av Bowies Berlin-period, återförenas. Till och med den amerikanske sångaren Mark Kozelek, som jag trodde var den ende av mina idoler som INTE var influerad av Bowie, berättar i en intervju att ”Young americans” var det första album han köpte.
Kozeleks har just kommit med sitt senaste album, ”Jesu/Sun Kil Moon”, och om jag så bara väcker en enda läsares intresse med min recension har jag lyckats med min mission.
För det har varit mitt mål som nöjesredaktör på Corren: att dela med mig av min och andra skribenters entusiasm, att peka på filmer och musik som berör oss.
Mitt intresse tar aldrig slut. Men mitt uppdrag här är över. Det är dags för mig att återvända till Correns sidplanering, där jag redan tillbringat ett kvarts sekel.
Tillåt mig därför att ta farväl genom att citera ett annat elegant slut: Sam Gamgis ord när han på sista sidan i ”Sagan om konungens återkomst” återvänder till sitt trygga Fylke, drar en djup suck och säger ”Så var man hemma igen”.