Korttänkt, Saade

Eric Saade, vår spralligaste och kaxigaste sång- och dansman, lämnar kajen i kväll och startar sin stora Skandinavien-turné.

Fredagskrönikan2012-03-30 11:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Med en show som är så spektakulär att han inte velat avslöja några detaljer om den, och så mäktig att han räknar med att fylla hela Cloetta center om några veckor.

Själv är jag lite osäker på hur het mansgossen är i dessa dagar. Det har ändå gått nästan ett år sen han blev trea i Eurovision, och ett år i melodifestivalbranschen motsvarar ungefär ett decennium i normal tideräkning. Å andra sidan har han turnerat duktigt sedan dess och släppt två album fulla av sprudlande danspop.

Jag gillar hans ambitionsnivå och att han är en duktig showman kan var och en se. Vissa, som mina barn, gillar dessutom hans låtar, men kan trots sina unga, okritiska ögon också se att han inte riktigt är den Justin Timberlake-like han utger sig för att vara utan att han mest är en något kortare och något sämre variant av Danny.

Ändå förväntas de vilja lägga ett års månadspengar på att få skaka hand med gossen och få en signatur på ett papper (nåt de redan skaffat gratis för längesen, det var bara att skriva till skivbolaget). För denna innovation har alltså Saade uppfunnit till turnén, efter amerikansk förlaga: för 1 495 kronor kan man få kliva in bakom scenen i samband med konserten och där få säga hej till idolen och få en autograf.

Först lät det så klart förskräckligt. Sen blev det lite bättre när Saade berättade att planen hela tiden varit att skänka pengarna till välgörenhet men inte sagt nåt eftersom det skulle bli en överraskning.

Men ändå: nej. Jag förstår tanken, men det hade varit bra att tänka den hela vägen. Visst, manspojken framstår inte som en girigbuk längre. Men att leka Beyoncé funkar inte riktigt i ett Sverige som fortfarande är präglat av folkhemmets solidaritetskärna. Vem som än får pengarna i slutändan: det är vare sig schyst eller karriärmässigt smart att ordna gräddfil för fansen med tyngst plånbok (eller mest curlingföräldrar). I längden är det alltid bättre att premiera hängivenhet än rikedom, och välgörenhet går att bedriva på tusen andra sätt.

Ett förtydligande, förresten: Att vara en kortare och något sämre variant av Danny är verkligen inte det sämsta. Vem skulle inte vilja vara det? Men jag skulle aldrig kräva att någon kastade guld och myrra på mig bara för att jag kunde göra lite snygg popping och skriva mitt namn. Och då har jag ändå ett längre namn än Saade.

* * *

Veckans lista:

Personer jag skulle betala för att få skaka hand med:

1 Karelin. Harni sett hans händer?

2 Edward Scissorhands. Living on the edge...

3 Äh, jag kommer inte på nån mer. Så kul är det inte med händer.