Correns skivsida återuppstår i dag efter sommaruppehållet. Ja, jag kallar den för ”skivsidan” nu. Den har brukat heta ”Musik/album”. Tanken har väl varit att "skivor" är något gammalt och dammigt, och att de flesta hör sin musik på Spotify. Och album ska signalera att det handlar om så kallade ”fullängdare”, inte enstaka låtar.
Men att låsa oss vid album skaver i en tid när allt fler nöjer sig med att ge ut EP:s, fyra–fem låtar upplevs numera som ganska lagom. Hyllade artister som Seinabo Sey och Kite har inte blivit recenserade i Corren, eftersom de bara gett ut sin musik på EP. Samtidigt har vi inte varit konsekventa alls, jag hyllade The Gospels EP (med Sami Sirviö från Kent) samtidigt som jag ignorerade Closures EP (med Martin Sköld från Kent).
Ibland skriver vi ”cd” i vinjetten. Kort och praktiskt, men fullständigt missvisande när musik ges ut digitalt och på vinyl, men inte just på cd.
Vi recenserar långt ifrån allt. Det ges ut drösvis med skivor varje vecka, trots allt kraxande om en döende bransch. Vi prioriterar det som är 1: lokalt, 2: populärt, eller 3: väldigt bra. Därmed är det helt naturligt att lyfta fram både framgångsrika Ghost, som prickar in alla tre kategorierna, och okända Briana Marela, som är min senaste förälskelse.
Så låt oss kalla skivorna för skivor. Du fattar vad vi menar. Om musiken är streamad eller köpt, på cd eller vinyl, spelar mindre roll. Du hittar nya recensioner på corren.se och i tidningen varje fredag.
För övrigt fortsätter vi ogenerat att kalla film för film, trots att alla biografer är digitala och filmen inte längre är en tunn remsa.