Snobben sitter på taket till sin hundkoja och skriver skrivmaskin. "Kapitel 1" står det i luften ovanför honom, precis som det brukar i serien. Fast nu är det på film.
"Vad gör hunden?" piper en liten flicka i publiken.
Sedan skriver Snobben att han kämpar i första världskriget, och plötsligt flyger han omkring med sin hundkoja, utkämpar luftstrider och blir jagad av Röde baronen. Under tiden kämpar hans husse, Karl, med drakätarträdet, går till Gullans psykiatriska mottagning och är olyckligt förälskad i Den lilla rödhåriga flickan.
Ja, allt är precis som det ska vara i "Snobben: the peanuts movie". Om man har läst serien, alltså.
Men nu är det en barnfilm vi talar om. Biosalongen är full av ungar i åldrarna fyra till sex år ungefär, de är nyfikna, frågvisa, pratglada och ganska ofta kissnödiga. Med sig har de sina hyfsat hjälpsamma föräldrar. Jag och mina Snobbenläsande barn, som snart är 15 och 13 år, känner oss lite utanför. En ensam vuxen man har också förirrat sig in på denna matinévisning. Han somnar snart och snarkar högt under resten av filmen (vilket i och för sig inte överröstar barnen).
Ja, herregud, vem är den här filmen gjord för? Själv har jag aldrig haft svårt att identifiera mig med den pessimistiske klantskallen Karl, men storyn om hur han knappt vågar närma sig sin hemliga kärlek funkar inte ens på mina egna läskunniga ungar.
Charles M Schulz tecknade "Snobben" mellan 1950 och 2000. Serien, som heter "Peanuts" på engelska, har alltid hyllats för sina filosofiska kvaliteter och förvandlades till tv-film redan på 60-talet. Den nya filmen följer samma upplägg, med Snobbens ordlösa tokerier insprängda bland Karls problem, och Schulz teckningsstil är varsamt omvandlad till 3D-animation.
Tänk om Steven Spielbergs och Peter Jacksons skräniga Tintin-film från 2011 varit lika kärleksfullt gjord. Man fasar för hur de ska förvanska den planerade uppföljaren "Solens tempel".
Det saknas inte precis seriefigurer på bio, med tanke på alla superhjältar, men jag har ändå några favoriter jag skulle vilja se:
"Rocky": Martin Kellermans serie borde kunna bli en slags snacksalig Seinfeld på Söder.
"Assar": Ulf Lundkvists kufiska figurer befolkar en gråmulen östgötsk glesbygd. Tänk långsamt tempo, jazzmusik och usla gamla vitsar.
"Linda och Valentin": Fransk science fiction-serie som åldrats ovanligt väl. Och nu blir den faktiskt film av Luc Besson! Premiär 2017.