Isabella Lundgren sitter vid ett bord på Stadsbiblioteket i Linköping och signerar skivor. Nyss satt jag längst bak i publiken och beundrade den unga, mörka jazzsångerskan med den makalösa rösten på håll. Nu är jag bara någon meter ifrån henne. Jag måste ju våga mig fram och säga någonting!
Två dagar senare ska Jake Clemons, saxofonist i Bruce Springsteens band, kliva in i ett vanligt vardagsrum i Ånestad och uppträda för en liten lycklig och utvald publik.
Jag har läst om fenomenet tidigare. Tanken känns främmande. Vilken av mina idoler vill jag ska uppträda i strumplästen i mitt eget vardagsrum? Jag kan inte komma på någon.
Jag vill nog behålla mina idoler på den upphöjda scen där de hör hemma. Jag fruktar att stjärnorna ska förlora sin glans om jag kommer för nära dem.
Samtidigt är jag stolt över att jag mött mina två största idoler.
Det är en balansgång – å ena sidan var det spännande att intervjua Johan Kinde när Lustans Lakejer gjorde sin första comeback 1993 och han framstod som den dekadenta dandy han är i sina texter, å andra sidan krackelerade min idolbild av honom när jag intervjuade honom 2007. Då hade han kvalat in till Melodifestivalen. Men vad levde han på? Vem levde han med? Johan Kinde kedjerökte och svarade undvikande.
Hans bok ”Passera denna natt” från 2014 gav en del svar, om bipolär sjukdom, vin, kvinnor och alldeles för lite sång.
När jag skrev om hans konsert i Linköping härom veckan valde jag att strunta i allt det där, och beskrev bara den elegante estradören jag vill att han ska vara.
Den andra idolen var syntpionjären Gary Numan. 1998 spelade han i Stockholm för första gången och jag fick träffa honom. Han var kort, svartklädd och lite reserverad. Senare samma kväll spelade han gamla hitlåtar som ”Cars”, om att han bara känner sig trygg när han är ensam i sin bil.
Den låten skulle passa Carola. När jag intervjuade henne berättade hon oväntat ärligt om framgångens pris. ”Jag trivs i min bil och med mina vänner”, sade hon.
Kanske distans är nödvändig, både för artisternas privatliv och publikens beundran.
David Bowie ska vara en ”starman, waiting in the sky”, som bara nedstiger på Jorden ibland för att ge sina lärjungar gudomlig inspiration. Det hände regissören Johan ”Stakka Bo” Renck som berättade för TT om sitt samarbete med honom: ”Jag letade efter någon som kunde skriva ledmotivet till tv-serien bland min ungdoms ikoner, men fick Gud.”
Allt detta tänker jag på medan Isabella Lundgren signerar skivor. Till sist vågar jag presentera mig och ställa några frågor. Hon, som nyss förärades ett porträtt över flera sidor i DN, visar inget behov av distans alls. Jag tackar försynt. Hon lägger en hand på min arm och säger ”vi ses”.