Finns det överhuvudtaget någon i Sverige i dag som är upprörd över att vi kan hyra och köpa film för att sedan se den hemma i våra vardagsrum? Borde vi vara det?
I veckan släpptes en mycket intressant dvd-box som tydligt belyser detta. "Studio S och videovåldet" är en mäktig samling som visar på en helt annan tid och en annan typ av moral som, på gott eller ont saknas, i dag.
Ordet videovåld myntades i SVT-programmet "Studio S" som sändes 2 december 1980 - nästan på dagen 30 år sedan. I programmet tog man upp de nya våldsamma videofilmerna som börjat göra sitt intåg i de svenska hemmen. Filmen "Motorsågsmassakern" fick stå som skräckexempel samtidigt som intervjuer gjordes med barn hur de upplevde att titta på våldsamma filmer.
Videon var något nytt och främmande för den tiden och debatten om hur våldet flyttade in i vardagsrummen gick het. Stora påtryckningar följde och bland annat lagstiftades det om 15-årsgräns för att få hyra videofilm (vilket gäller än i dag) och ett Våldsskildringsråd (i dag Medierådet) instiftades av dåvarande regering och fick i uppgift att studera videovåldets inverkan på unga.
Dvd-boxen innehåller, förutom "Studio S"-programmet, även en intressant uppföljning som SVT:s "Filmkrönikan" gjorde 2002 samt några av de omtalade videovåldsfilmerna (bland annat "Motorsågsmassakern").
Så var står vi i dag egentligen? Kan man skratta åt det som "Studio S" tog upp? Till viss del, men jag tror att debatten lever kvar. Medielandskapet har förändrats, video- eller dvd-spelaren möter knappast något större motstånd längre. I dag ligger i stället fokus på ungas internetanvändande och dator- och tv-spel.
Moraliska åsikter finns generellt att spel eller våldsamma filmer inte är bra. Det finns inget positivt med film eller spel som går ut på att ha ihjäl skådespelare eller rymdfigurer, därför att vi har svårt att se att det skulle fylla ett behov hos oss.
De argument som rådde på 80-talet och som även har genomslagskraft i dag handlar om att barn inte kan värja sig mot det de ser. Och däri tror jag också att problemet ligger. Medierådet har gång på gång visat att föräldrar har en viss tendens att överskatta sin närvaro och sin förståelse av sina barns aktiviteter.
Det är lätt att angripa något som man har en illusion av att det går att förbjuda. Att då luta sig tillbaka och känna sig nöjd är snarare farligare än att ställa frågan "Vad tittar du på?".