Jag kommer in med sista tåget och då har sista bussen gått. Inte många platser i världen är mer ödsliga en iskall novembernatt än Linköpings Central. Men en jättelik man dyker upp och meddelar att jag ska åka i just hans taxi. Inget att diskutera. Vi försvinner ut i natten.
Namnet är Ibrahim, födelsestaden Tunis. Rätt ny på trakten, hans svenska skulle major Björklund inte godkänna. Men gu’va fint vi har det i bilvärmen, det där lågmälda snacket när man bara söker gemensamma träffpunkter. Vi hittar boulevard Belleville i Paris där hans bil stod förut. Sen caféerna i Tunis, stränderna, oaserna och så – ”Da’esch” som IS heter på arabiska. Han berättar en isande historia om den 16-årige herdepojken som de modiga ”krigarna” skar halsen av när han inte ville ge dem ett får. Skallen stoppade de i en plastpåse och körde iväg hans lillebror hem till morsan ”för att lära sig en läxa”.
Jag berättade att min son och sonhustru med tre små flickor bor på rue du Boisson St-Louis och att deras cantine är ”Lilla Kambodja” som terroristerna sköt sönder. Min dotter bodde till för nån månad sen på Rue de la Grange aux belles i kvarteren för de andra sprängningarna. Discot hon gick till var just ”Bataclan”.
Ibrahim är en stor stark karl, flott och öppen. Men nu är han rädd. Världen han flytt ifrån har trängt över gränserna. Egentligen är det inte IS han fruktar, hela tiden försöker han fråga ut mig om huruvida hans nya landsmän nu ska ta mer avstånd från ”muslimerna” och betrakta alla ”araber” som möjliga terrorister? Vad ska man svara, jag kan ju inte förneka att allt å ena sidan kommer att bli mer inskränkt, det är faktiskt rätt ord. Å andra sidan kommer solidariteten att växa, de enkla handlingarna i vardagen. Jag kommer att leta efter Stångebro Taxi i kön, sparka tillbaka bollen till killarna ute i Ryd, ge mig tid att öppna fler samtal med okända. Sånt som borde vara självklart.
Sen pratar vi om kvarteren kring Canal St-Martin, 10:e arrondissemanget, som ungdomen erövrat med just Bataclan, Petit Cambodge och espressohak som Ten Belles (fika där nästa gång). Det var just ungdomen de fega ”krigarna” inriktade sig på den här gången. Hat blandat med avund mot dem som får skratta och dansa utan fanatismens tvångströjor. Där ligger en glömd förklaring, mördarna var också 23 år...
Ibrahim släpper av mig vid min bil i det ännu större mörkret på Vikingstad station. Vi skakar hand och påminner varandra om den väldiga brandväggen just vid kanalen i Paris där Zlatan på en jättemålning avfyrar sin volley mot mål. Skriften på väggen, hans devis och ”mene tekel” säger: Naie peur de rien! Ose tout! Frukta intet, våga allt!