Herman Lindqvist fortsätter sin exposé över kända fransmän och skriver i sin senaste bok om en av de allra mest kända, "Ludvig XIV - Solkungen". Som ingen annan personifierar Ludvig XIV Frankrikes framgångsrika 1600-tal och Lindqvist visar hur näraförbunden Ludvig var med landets uppgång till Europas starkaste makt under detta Le Grand Siècle.
Svag pappaNär Ludvig föddes 1638 var han minst sagt efterlängtad. Hans föräldrar, Ludvig XIII och Anna av Österrike, hade fått flera barn som avlidit i späd ålder och man hoppades att den nyfödde skulle få leva. Ludvig XIII var sjuklig och svag som monark och när han dog våren 1643 var sonen ännu inte fem år gammal. Hans hustru Anna och kardinal Mazarin tog över styret och först 1661, efter Mazarins död, tog Ludvig XIV själv makten.
EnväldigHan nöjde sig inte med att som fadern stå i skuggan av kardinalen. Istället gjorde Ludvig XIV sig enväldig och han styrde ensam Frankrike till sin död 1715, alltså i 54 år.
Ludvig XIV flyttade ut det franska hovet till Versailles, några mil utanför Paris, där han byggde Europas mest påkostade palats. Men som Lindqvist visar kom bygget inte enbart till genom lust till lyx och bekvämlighet - hade han bara brytt sig om sådana världsliga ting hade han aldrig lyckats regera så pass länge. Ludvig flyttade hovet som ett led i att komma bort från Paris och för att kunna kontrollera vilka som befann sig i hans närhet. Därmed fick den gamla aristokratin problem att hålla sig nära makten, och Ludvig ersatte gamla adelsmän med yngre och nyadlade gunstlingar som gjorde som han ville.
Den som läst Lindqvist tidigare och tycker om hans berättarglädje lär inte bli besviken på den nya boken. Särskilt intressant blir det när livet i Versailles skildras. Där, på Solkungens egen hemmaplan, verkar Lindqvist trivas allra bäst.
ERIK PETERSSON
Doktorand i historia vid Linköpings universitet. Kommer i vår ut med sin tredje bok, "Maktspelerskan, Drottning Kristinas revolt".