Konsertrecensioner från Hultsfredsfestivalen

Se bildspel här

Konserter från lördagen:

Morrissey

Hawaii

GUSTAV BORG

Broder Daniel
Hawaii

ERIK OHLSSON

The (International) Noise Conspiracy
Pampas

PELLE GUNNARSSON

Essex Green
Teater

PERNILLA DAVIDSSON

Backyard Babies
Hawaii

Det blåser rysligt kyliga vindar över Hawaiiscenen denna lördagskväll, men det verkar inte Backyard Babies bry sig så mycket om. De levererar precis det de ska: rockmangel av småländskt snitt med både muskler och hjärta.

Inledningen är strålande med "Everybody ready" från hyllade plattan "Stockholm Syndrome" och grabbarna verkar vara på ett lika strålande humör. "Year by year" och "Song for the outcast" får även den huttrande publiken på gott humör.

Bandet bjuder också på ett premiärframförande av låten "Please please please" som handlar om "det som de flesta av er kommer att göra i tältet ikväll" enligt sångaren Nicke Borg (och då antar jag att han inte menar vrida ur dyngsura leriga strumpor). Det är hårt rockplöj av bästa märke, så pass bra att jag glömmer att frysa en stund.

Precis när Danko Jones och Lasse Winnerbäck dyker upp för att gästsjunga i "Subculture heroes" börjar regnet att falla från den blygrå himlen. Publiken stannar tåligt kvar, hoppar i takt till "Brand new hate" med paraplyer och skvättande hårdrocksmanar. De småländska rockhjältarna överraskar inte ett dugg, men varför ska de göra det? De håller oss ju varma en stund.

Anna Lindberg

Petter
Atlantis/Bass Camp

Petter har visat att det går att ha både integritet och attityd och göra bra hiphop även om man inte kommer från betongförorten. Han bevisar sin stabilitet igen i Atlantistältet på lördagseftermiddagen.

På fredagen har han varit och spelat på konkurrerande Mega Festival och lyckas hota Hultsfredspubliken till entusiasm ("ni vill väl inte vara sämre?" hojtar han). Fast jag tror att entusiasmen hade kommit ändå, utan hot. "Ey yo", "Tar det tillbaka", "Vinden har vänt" och "Fredrik snortare" är ju medryckande hiphopdängor som levereras med den där stabila pondusen som Petter besitter.

Moneybrother gör ett bejublat inhopp i "Showdown" och när det är dags för paradlåten "Så klart" lyfts alla händer mot tältets tak. Jag antar att det inte är någon vidare komplimang inom hiphop-kretsar, men det är faktiskt väldigt mysigt att lyssna på Petter denna eftermiddag.

Det kan ha att göra med att det är varmt och skönt inne i tältet, att publiken är glad och trivs med att gunga i downtempo. Jag hade lätt kunnat stå kvar och mysa med Petter några timmar till.

Anna Lindberg

Mattias Alkberg BD
Teaterladan

JAG HÖR två låtar med Asta Kask, sedan orkar jag inte stanna längre, trots att det innebär en långpromenad i ösregn. Deras monotont tråkiga 80-talspunk går mig helt förbi.

En stund senare befinner jag mig i Mattias Alkbergs trygga famn, och hans betydligt fräschare version av punk är både varmare, smartare och svängigare.

Fast det är tur att jag har hört de flesta av låtarna tidigare. Ljudet är precis så där lagom skevt som jag förmodar att Alkberg vill ha det, och inte mycket av texterna går fram. Men de som skulle tvivla på målet med hans gärning får veta precis vad det går ut på i mellansnacken. Det är socialismens kamp mot kapitalismen, livet som en fyllskalle och kärlekens plats i det klasslösa samhället som avverkas både där och i låtar som "Släng mina rester i en grop", "Don Quijote" och just "Fyllskalle".

Mattias Alkberg måste i vilket fall vara Sveriges coolaste rockstjärna. Lulelugnet, den rufsiga rockabillyfrillan och de alldeles vanliga kläderna. Och så bara en sån sak som att han påannonserar "Fyllskalle" med att berätta om sin 16-åriga dotter. Hur mäktigt är inte det?

ERIK OHLSSON

Konserter från fredagen:

Mono
Teater

MONO GILLAR inte ord. Musiken får tala för sig själv och på scenen finns inga mikrofoner. Några tacksamma men diskreta vinkningar är allt vi får efter applåderna. Däremot gillar den japanska kvartetten att fotografera.

När han inte har så mycket att göra bakom trummorna passar Yasunori Takada på att fotografera oss i publiken med ett helt gäng olika kameror. För ett band som anländer till festivalen mitt i natten och spelar ännu senare vill det väl till att samla på sig minnen innan det är dags att dra vidare.

Med trummor, bas, gitarr och mängder av effekter bygger Mono upp sin musik från ett stilla sus till ett tumult av öronbedövande volym och vitt brus. Effekten är rätt märklig, låtarna - eller kanske styckena -- är både ömtåligt spröda och hotfullt olycksbådande. Musiken har beskrivits som ett soundtrack till världens undergång, och det ligger något i det.

Mono gör egentligen ingenting nytt, utan trampar på i spåren av skotska Mogwai, den mest uppenbara referensen. Men det skymmer inte det faktum att japanerna vet precis hur man får en publik att långsamt och andäktigt gunga i takt. Till och med de puckon som envisas med att vråla "lock ’n’ loll" innan konserten håller tyst fast musiken viskar.

GUSTAV BORG

Vicious Irene
Stora Dans

ROTUNDAN på Stora Dans är nära nog full när göteborgstjejerna i Vicious Irene kliver in på scenen. De öppnar direkt med en snabb punkrökare, en härlig urladdning. Bandet håller det höga tempot genom hela spelningen och spottar ur sig arg rock med punkattityd.

Dreadlocksen flyger i luften och fingrarna rör sig snabbt över strängarna när damerna tar sig den plats de mycket väl förtjänar. Förhoppningsvis platsar de på någon av de större scenerna om några år.

PERNILLA DAVIDSSON

The Solution
Teater

SPORTFÅNARNA trängs i kaoset framför storbildsvisningen av fotbollsmatchen mellan Sverige och Italien. Men det är faktiskt en hel del av oss som tar plats i Teaterladan för att kolla in Nicke Anderssons och Scott Morgans nya band, soulbandet The Solution.

Andersson är till vardags frontman i Hellacopters, medan Morgan på 70-talet återfanns i Sonics Rendezvous Band.

Ingen kan bli besviken på spelningen. Med piano, blås och två körtjejer bjuder bandet på en otroligt soulsvängig retrotripp av klass och med klass. Scott Morgan är passande klädd i mörk kostym och hatt.

Men inte ens solglasögonen kan dölja förlägenheten när publiken börjar skandera hans namn. Fotboll, vem bryr sig! The Solutions är fredagskvällens stora behållning.

PELLE GUNNARSSON

Peaches
Atlantis

NÄR KANADENSISKA Peaches studsar ut på scenen iförd en liten silverglittrande kreation kokar publiken av förväntningar. De infrias direkt. Peaches aggressiva och elektroniska punk ekar ur högtalarna medan hon skriker och frustar i mikrofonen. Det är fart och fläkt med multipla klädbyten som alla involverar väldigt lite kläder och åtminstone tre olika gitarrer.

Arrangörerna drivs nära gränsen till hjärtattack när hon börjar flänga runt i sidobalkarna på scenen, för att sedan i nästa låt ägna sig åt att surfa i publiken. En lysande duett med Iggy Pop genomförs via videoskärm, och i den sista låten spottar Peaches blod för glatta livet.

Inte en sekund av spelningen är tråkig och vi går alla därifrån med stora, lyckliga leenden på våra läppar. Bäst på Hultsfredsfestivalen!

Pernilla Davidsson

Mary J Blige
Hawaii

Det finns feminister, sådana som låter håret växa över hela kroppen, som hatar patriarkatet och ger utlopp för sin frustration genom att riva ner H&M-affischer vid jultid. Och så finns det feminister som Mary J Blige, som klädd i sexiga kläder ropar till Hultsfredspubliken att "ni tjejer måste inse ert värde. Om ni lever i en dålig relation måste ni fatta att ni är värda något mycket mycket bättre".

Molnen skingras över Hulingen och solen tittar fram bakom Hawaii-scenen när Mary J går på. Publiken är entusiastisk och jag slås av antalet punkfrillor och hårdrockstatueringar som rör sig i publikhavet. När Mary J kommer in, blonderad och klädd i en tajt, mossgrön dräkt, stiger jublet. För att sedan - tyvärr - inte stiga så mycket igen på ett tag.

Mary J är ju krönt till souldrottning och vann allas hjärtan med superalbumet "No more drama", som bjöd på en skön blandning av traditionell r’n’b och tyngre, hiphopinfluerad soul. Men på Hawaiiscenen känns det tunt från allra första början. Hon inleder med ett soulmedley som aldrig riktigt tar sig, trots att hon är uppbackad av ett gäng ystra streetdansare och ett tajt komp.

Sedan är det balladdags och jag ser i ögonvrån hur folk droppar av. "Vi ska snart dra upp tempot igen", lovar hon och jag undrar när det där äkta, nära, levande kommer, om det kommer.

Det kommer, till slut. När hon inleder hiten "No more drama" kommer de avdroppade lydigt tillbaka. Och Mary J har plötsligt känslorna utanpå kroppen, hon springer runt på scen, ylar, går ner på knä, visar att hon faktiskt är urless på bråk och fejder och söndriga förhållanden. Kören gör sitt jobb, nästan lika bra som gospelgänget på studioversionen och solen blickar ner över Hultsfred.

Hennes brinnande kvinnokamp för självrespekt och självkänsla går rakt in i hjärtat. Sedan blir det "Love @ first sight" och det är omöjligt att värja sig.

Då säger hon att det är dags för sista låten. Snopet, nu när både hon och publiken börjar komma i form. Konserten, som var annonserad till en dryg timme, har hållt på i knappt fyrtio minuter. Så börjar kompet till "Family affair" och hon manar oss att leva i fred och broderskap, publiken jublar och gungar i takt.

Så visst, hon visar att hon kan mer än bara skriva schyssta låtar och sjunga snyggt. Synd bara att hon gör det när konserten nästan är över.

Anna Lindberg

Randy
Pampas

INGEN Hultsfredsfestival utan Randy. Det känns i alla fall som att de är svåra att komma undan, men inte mig emot. Norrlands svar på The Clash är aldrig dåliga live, och det mesta är sig likt när de vid midnatt kliver på scenen för att rocka truckerkepsen av tusentals allsångssugna festivalgäster. Utlevelsen är fortfarande total, vänsternäven höjs fortfarande i var och varannan låt och stämsången sitter fortfarande som en smäck.

Men lite är nytt sen sist. Bandet uppträder i skelettdräkter, vilket ger de karaktäristiska, spattiga Randy-poserna en extra dimension.

Dessutom har de för första gången en riktig hit i ryggen, "X-ray eyes", som gör sig betydligt bättre i Hultsfredsnatten än i radio. Ny är också avslutningen med guldkonfettiregn över scen och publik.

Det skulle kunna kännas som att de gamla conversepunkarna har fått hybris, men nej då. Det känns fortfarande som att vi är en o-a-o-a-e enda stor och glad familj.

ERIK OHLSSON

Sahara Hotnights
Hawaii

Zlatan har just klackat in 1-1 mot Italien i fotbolls-EM denna mulna fredagskväll och festivalpubliken lullar runt i ett saligt rus. Vad passar då bättre än ett fullt-ös-medvetslös-gig med Sahara Hotnights? I år har de blivit, som de själva säger, "uppgraderade" till Hultsfreds största scen. Och de intar den med full pondus.

Trots en något trevande start med lite småfalsk sång får de publiken att gå igång. Jag tillhör dem som tycker att bandet blivit ännu roligare att lyssna på med den nya skivans lite mer nyanserade sound, men här levereras de nya låtarna med ett driv som nästan får det att blåsa stormvindar över Hulingen.

"Who do you dance for" och "Walk on the wire" får publiken att hoppa som en man. Samtidigt är det de gamla låtarna som sätter sig allra mest. "On top of your world" och "Perfect mess" från förra skivan kräver inga nyanser. Det som på platta kan bli smått enahanda blir här ett hårt rocklokomotiv som går ända in i kaklet, som landslagstränare Tommy skulle ha sagt.

Kanske är det den fotbollsmättade juniluften som gör det, men tjejernas totalt kompromisslösa rock’n’roll med de karaktäristiska muckiga små riffen är omöjlig att stå emot. Brudar från den glesbefolkade granbygden i norr rockar hårdast.

Anna Lindberg

Marit Bergman
Hawaii

DET ÄR EN ordentlig resa hon har gjort. 2001 spelade hon på demoscenen, sedan har hon tagit ett steg upp varje år och nu intar hon den största scenen Hultsfred har att erbjuda, inför en gigantisk publik som verkligen älskar henne.

Kanske är det därför jag blir tårögd redan under första låten. Fast jag tror att det också spelar in att "Tomorrow is today" är hennes bästa låt och så där perfekt triumforatorisk i sin uppbyggnad.

Efter den blir det lite lugnare. Marit Bergman har inga problem att fylla ut scenen, hon dansar väldigt fint i sin blåa klänning och har blivit bättre på att sjunga sedan förra sommaren. Låt efter låt betas av med självklar pondus och glädje. "This is the year" görs i den snabbaste versionen jag hört, "Shame on me" i den tråkigaste och "Mystery" är mäktigaste balladen.

Sedan sjunger hon "Adios amigos" som jag trodde att jag hade tröttnat på, men i stället börjar jag grina igen. Cecilia Nordlund kommer in och gästsjunger, liksom rockkollokidsen i Las Locas och de är bara så jävla fina.

ERIK OHLSSON

Four Tet
Teater

DET FINNS något ofrivilligt komiskt med en publik som står och stirrar på en kille bakom två laptop-datorer, som i sin tur stirrar stint på sina bildskärmar. Kieran Hebden, alias Four Tet, skulle vinna på att komplettera sina konserter med något roligare att titta på. Filmskevenser?

Engelsmannen gör electronica som effektivt rör sig mellan ordning och oreda, mellan trasigt och helt. Han låter ljuden hacka, slira och falla åt alla möjliga håll innan han skickar in en stadig rytm för att samla ihop dem igen.

Ibland vibrerar hela Teater-scenen dovt av nåt som mest låter som ljudet av en väldig maskin, ibland ger samplade akustiska instrument låtarna närmast en folkrock-känsla. Kasten är stora.När det är som bäst får rytmerna och melodiskärvorna musiken att glimra förtrollande. När det är som sämst blir det mest bara segt.

Bredvid mig dansar ett gäng småkids hela tiden som galningar med stora leenden på läpparna. Kanske har de förstått något jag missat.

GUSTAV BORG

Svenska Akademien
Atlantis

FÖRLÅT Kalle Baah, men Svenska Akademien måste vara Sveriges bästa reggaeband. I alla fall tycker jag och den dansgalna publikmassan i Atlantistältet det denna fredageftermiddag.

Niomannabandet kan lätt bli lite enahanda på skiva, men live firar deras skånska tunggung stora triumfer, och det mäktiga växelspelet mellan de många sångarna, från General Knas tunga bas till Sture Allén den yngres ettriga tenor, sitter som ett Peps-skägg.

Samhällskritiska låtar, som fenomenala "Den elfte", blandas med djupt erotiska kärleksskildringar och skånska framstår plötsligt som det enda rätta språket för både kärlek och politik.

ERIK OHLSSON

Radical Cheerleaders

"O-N-A-N-I, vi kan inte låta bli!"

Det är fredag eftermiddag och Radical Cheerleaders från Linköping kör sin show på udden på Hultsfredsfestivalen. En kille i t-shirt från hårdrocksmagasinet Close Up ser lite skeptisk ut, men annars är det fullt bifall och ju längre framträdandet går, desto fler människor sluter upp.

"Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä", sjunger RC Linköping till "Huvud, axlar, knä och tå"-melodin. Publiken får inte bara en fin pompomshow, utan också en lektion i feministiskt självförsvar.

Radical Cheerleaders finns över hela världen, och Linköpingssektionen bildades för ett drygt år sedan. Sedan dess har det blivit flera framträdanden på festivaler och gatufester.

Syftet för tjejerna är att stärka båda andra tjejer och sig själva och att väcka debatt.

"I said grrl, it’s hot in here! I said there must be some pussy in the atmosphere", skaldar de och svänger sina pompoms, tillverkade av kasserade kassettband.

Sedan är showen över och applåderna ekar. Delar av publiken önskar till och med ramsor, men "Hår under armarna" hinns inte med.

ERIK OHLSSON

Konserter från torsdagen:

Dillinger Escape Plan
Teater

Mina musicerande vänner brukar säga att de har att välja mellan att stå stilla och spela rätt eller att röra på sig och spela fel. När jag ser Dillinger Escape Plan testa hållfastheten på Teaterladan undrar jag hur de över huvud taget får ett enda ackord rätt.
Maken till frenetiskt vevande med stränginstrumenten har jag aldrig tidigare sett. Att sångaren vågar vistas i närheten av sina bandkamrater är en gåta. Han löper konstant risk att få pannbenet inslaget av minst en gitarrhals.
Men han undviker att bli skadad och klarar även av att klämma ur sig hysterisk skriksång som perfekt ackompanjerar övriga bandets hypersnabba hardcore.
Stor underhållning, om än lite påfrestande för öronen efter ett tag.

Pelle Gunnarsson

Dizzee Rascal
Atlantis

På skiva låter han som en höna, och det är spännande att få se om han är lika kacklig på scenen. Tyvärr är det svårt att höra, eftersom basen dunkar så djupt att nästan all lyrik försvinner. Men mellan låtarna freestylar Dizzee med ett imponerande flöde och där låter han precis som på skivan.
Rösten gör visserligen en hel del för soundet, men Dizzee är mer än så. Blott 19 år gammal är han en knäckande talang och för en inte så insnöad som jag låter han tämligen unik i sin blandning av hiphop, drum’n’bass och garage.
Det tar en stund innan jag börjar gunga ordentligt, men när han drar igång "Jus’ a Rascal" är jag helt med i matchen.
Som avslutning, efter blott en dryg halvtimmes show, klappar han igång publiken med hitten "Fix up, look sharp" och jag börjar till och med kackla lite lätt av förtjusning.

Erik Ohlsson

Alicia Keys
Hawaii

Gustav Borg

Kris Kristofferson
Pampas

Gitarren, munspelet och den sträva countrydialekten. Kris Kristofferson har inte mycket med sig till den stora scenen. Å andra sidan har han en stor bunt väldigt starka låtar. Även om de flesta har gjorts bättre av andra artister än honom själv.
För att få tyst på önskemålen från publiken sjunger han brottarhitten "Me and Bobby McGee" redan som tredje låt. Övriga hits, som "Sunday mornin' comin' down" och "Help me make it through the night" betar han också av utan någon större inlevelse.
I övrigt vill han mest bjuda på samhällskritik och på Hultsfredsfestivalen funkar det förstås utmärkt att kritisera både Irakkrig och fulla fängelser.
Det är inte dåligt, men för att vara en kille som har landat en helikopter i Johnny Cashs trädgård och (förmodligen) legat med Janis Joplin är Kristofferson ändå förvånansvärt tråkig.
Å andra sidan vet jag få som kan sjunga ordet "freedom" som han. Och när han som sista sång innan extranumret bjussar på en innerlig "Don't let the bastards get you down" är jag såld. Men då är det så dags.

Erik Ohlsson

Phoenix
Atlantis/Bass camp

Gustav Borg

Snow Patrol
Atlantis

När jag vandrar in under tältduken på Atlantis-scenen förväntar jag mig två saker: ett vekt popband och en dammig scen. I båda fallen blir jag glatt överraskad.
Atlantis som i sina värsta stunder har liknat en öken mitt under pågående sandstorm har nu fått ett golv och Snow Patrols gitarrbaserade pop är mycket taggigare och rockigare än vad jag trott.
Faktiskt svänger de taniga poppojkarna både på sig själva och sina gitarrer så att jag blir lite rädd att grabbarna ska gå sönder.
I början är publiken inte riktigt med på noterna, men alla vet ju att popmänniskor bara brukar nicka i takt till banden. Det tar dock inte många minuter förrän kvartetten värmer upp oss, vilken svensk kan motstå hyllningar till Henrik Larsson?

Pernilla Davidsson

Electric Eel Shock
Teater

Att se japanska rockband brukar ofta vara något utöver det vanliga. Lika delar kaotisk hysteri och dålig engelska brukar bidra till stor underhållning. Så även när Electric Eel Shock kliver upp på scenen.
De bygger effektivt upp stämningen genom att i åtskilliga minuter skrika "rock’n’roll" och göra hårdrockstecken innan musiken börjar. Jag är övertygad om att det kommer att bli det bästa jag någonsin sett.
Men när sångaren har slagit sig i huvudet med gitarren tillräckligt många gånger och sparkar igång första riktiga låten blir det genast mycket tråkigare.
Låtmaterialet är tunt och riffen får trots den otroliga energin aldrig något fotfäste. De metallosande gitarrsolona som ideligen fyras av hade jag även klarat mig gott utan.

Pelle Gunnarsson

Snook
Stora Dans

Att recensera Snooks spelning är en svår uppgift, för av de två rappande stockholmskillarna ser jag inte ett dyft på hela konserten. Man kan väl säga att Rockparty gravt underskattat Snooks popularitet, för folk trängs som packade sillar långt utanför den gamla dansbanan som utgör Stora Dans-scenen.
Trots att vi som trängs utanför knappt hör musiken, sjunger folk med i refränger och hoppar som tokar till låtar som "Såpbubbler" och "Lejonhjärta". Låten "17 juni" från nyutkomna debutplattan handlar just om denna spelning på Hultsfred, publiken skriker och skäller som galna och jag tror inte att Danne och Kihlen, som de två grabbarna heter, hade kunnat förutse att spelningen skulle bli såhär kaotisk.
Snook har fått ta en del skit från hiphop-Sverige, där man tycker att de är för mesiga, för mycket "Just D", för mainstream. En sak är säker: kidsen på Hultsfred bryr sig inte ett dyft om hiphopelitens åsikter. De älskar Snook. Hämningslöst.

Anna Lindberg

Scissor Sisters
Atlantis

Att sångaren Jake Shears skulle skutta runt halvnaken och vicka på höfterna som en galning hade jag förväntat mig. Också att Ana Matronic skulle spela tamburin. Och att bandet skulle svänga live, det kan man ju kräva.
Men det kommer som en total överraskning när gitarristen Del Marquis plötsligt tar för sig och gör Scissor Sisters glammiga, poppiga dance-nummer till tunga, svettiga rocklåtar.
Hiten "Comfortably numb", en Pink Floyd-cover som man minns för dess obskyra, skira electro-sound, blir här till ett vanvettigt frustande ånglok som sveper med sig allt i dess väg.
Även "Filthy/gorgeous", en funkig dänga med speedad basgång blir mycket tyngre - och mycket häftigare - på Atlantisscenen. Publiken gillar det stenhårt och stundtals blir det nästan outhärdligt svängigt.
Jag hoppas att systrarna låter bli att mixa bort gitarrerna på nästa skiva. Ånglok och glampop i ett, det är ju solklart oemotståndligt.

Anna Lindberg