– När jag gjorde den här tänkte jag på en fästing, säger Johan Örtlund och pekar på skissen av en dammsugare.
Med sina sobert grå nyanser och dropplika form påminner den mycket riktigt om det lilla krypet. Med den skillnaden att fästet för dammsugarslangen sitter där fästingens svarta huvud brukar vara.
Industridesign är Johans vardag, och precis som när han skissar för jobbet så använder han akvarell när han tecknar och målar för sin egen skull. Till hans återkommande motiv hör fordon och landskap, men också mer serieartade bilder. Även om vattenfärg är knepigt att bemästra, eftersom det torkar så snabbt, så föredrar han det.
– Att måla med akvarell är som att spela schack. Man måste tänka i förväg och planera sina drag, annars är det lätt att misslyckas. Det går inte att ändra sig. Men när man väl sätter akvarellen så blir den väldigt levande och direkt, säger han.
Hans fru, Ila Örtlund, tänker på ett annat sätt. Hon trivs bäst med olja, och möjligheterna den ger att arbeta om och rätta till.
– Jag vill ändra och täcka över. Ibland låter jag en målning stå i flera månader innan jag plockar fram den igen och arbetar vidare, säger hon.
Ett av hennes favoritmotiv är dödskallar, ibland som del av ett stilleben, ibland som en knappt märkbar molnformation i ett landskap. Hon inspireras av konstens klassiska vanitasmotiv, som genom att påminna om döden vill få oss att ta till vara på livet medan det fortfarande pågår. Som carpediem, fast tvärtom.
– Men det handlar också om att jag tycker att kraniet har en intressant form, säger Ila Örtlund.
Däremot är hon inte särskilt intresserad av att avbilda människor. I hennes landskap finns resultat av mänsklig verksamhet, som höbalar, lastbilssläp och vindkraftverk, men inga personer. Undantagen är ett par målningar där hon parafraserar kända konstverk, men där har människorna förvrängts till vampyrer. Ett slags möte mellan fin- och populärkultur.
– Det måste finnas lite humor. Det får inte bli för allvarligt. Jag funderar på att göra en egen liten temautställning med vampyrmålningar under konstrundan. Kanske ställa dem i ett mörkt uthus, med bara varsin spotlight, säger hon.
Både hon och Johan är svaga för de figurer och teman som finns i populärkulturens mörkaste hörn: zombier, vampyrer och mörka undergångsskildringar där allt ställs på sin spets.
– Jag har svårt för romantiska komedier. Istället tycker jag att det är spännande med historier som handlar om hur man överlever när allt rasar, säger Ila Örtlund.
Till en av de tidigare konstrundorna anordnade hon ett zombiecafé med muffins à la levande döda.
– De äldre besökarna var väl inte så roade, men de yngre tyckte att det var kul, säger hon.
Ila och Johan träffades när de läste bild- och formlinjen på Lunnevads folkhögskola. Flyttlasset gick till Göteborg och jobb inom fordondsdesign för Johan och grafisk design för Ila. Efter 16 år tröttnade de på trafikbrus och storstadsliv och flyttade tillbaka till Östergötland 2006. De ville ha ett hus som verkligen låg på landet, och hittade det utanför Ödeshög.
– I början när vi bodde här så kände vi att det var något som fattades, tills vi kom på att det var den där ständiga mattan av ljud som finns i en storstad. Här är det verkligen tyst, säger Ila Örtlund.
De tillhör Konst runt Ombergs mest avlägsna deltagare vilket gör att de får färre besök, jämfört med dem som ställer ut närmare rundans huvudstråk. Örtlunds skyltar omsorgsfullt så att det ska vara lätt att hitta.
– Det brukar vara en lagom ström av besökare. Vi har sålt hyfsat bra, med tanke på att inte så många letar sig hit. De som kommer hit har inte så bråttom, utan tar sig tid och hinner prata. Det är roligt, säger Ila Örtlund.
Av de båda är det hon som är veteranen. 2007 var hennes första år på konstrundan, Johan gick med för några år sedan. Lite tveksamt. Det kan vara nervöst att visa upp sina verk för andra. I början höll han sig i bakgrunden, och lät Ila ta hand om besökarna.
– Man blottar sig på ett sätt när man visar upp sina grejer. Jag väntade lite för att se hur det gick för Ila. Det brukar vara avslappnat här under konstrundan, men visst är jag lite på spänn hela tiden, säger han.