En fredagskväll kommer 50-åriga Ulrikas man Johan hem och säger att han vill skiljas. Som om det inte vore nog blir hon samtidigt av med jobbet som administratör på stadens kommunkontor. Katastrofen är ett faktum och hela världen rasar samman.
Så börjar författaren och före detta S-politikern Veronica Palms nya bok Olivlundar och hemligheter, som nyligen släppts.
Veronica är född och uppvuxen i Kisa. Trots att hon skrivit flera böcker varav flera skönlitterära och fått stålhud efter alla år som politiker, har hon fjärilar i magen.
– Jag är fruktansvärt nervös för att lägga det här i händerna på mina läsare. Jag är nervös för vad mina vänner ska tycka, säger Veronica Palm.
Skilsmässa och arbetslöshet – det kan verka som en rätt sur start för en feelgood-roman, men mycket kommer att hända innan sista sidan i boken är läst.
Tillsammans med sin kollega Maggan drar Ulrika till Italien en vecka och där börjar det hända saker. För väl i Italien konfronteras Ulrika med sig själv, sina egna drömmar och önskningar. Kort sagt, hon tvingas ta sig en allvarlig funderare på vem hon egentligen är – nu när hon inte är någons fru eller mamma.
– Hon inser att hon faktiskt är en massa saker, saker hon inte gett utrymme till under en väldigt lång tid.
Veronica Palm har velat borra i vad som händer när livet ställs på ända och man själv måste ta ansvar för att forma det.
– Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt feminism och jämställdhet. Just runt 50 händer något för och med kvinnor. Man är varken attraktiv på arbetsmarknaden eller i andra sammanhang längre. Dessutom börjar kroppen bete sig okontrollerat. Det hettar och sväller på ställen man aldrig trodde att det skulle hetta och svälla på.
Den här delen av kvinnolivet har inte gestaltats särskilt mycket menar Veronica Palm.
– Vi pratar inte så mycket om detta. Vi pratar istället om mens och hur unga ska ha sex, men vi pratar inte om vad som händer i andra änden av livet. För kanske vill man vara attraktiv, bli omhändertagen och få kärlek precis lika mycket nu som man ville tidigare.
Palm tror att många kvinnor kan känna igen sig i hennes bok, som är den första delen av tre om Ulrika och den fiktiva staden Solköping.
Kan du känna igen dig själv?
– Jag skulle ljuga om jag sa nej. Det är ju påhittat inifrån mitt huvud. Den här berättelsen har funnits länge i mig.
Första utkastet till boken skrevs i en rasande fart för snart två år sedan. De sista barnen var på väg att lämna boet, något som satte igång många tankar och känslor.
– Det var en slags självhjälp eller en terapi. Vad skulle jag göra med all tid som jag tidigare ägnat åt att tjata på, laga frukost till, tvätta kläder åt eller swisha till någon? Och vem i allt detta var då jag?
Skrivprocessen har bitvis varit svår.
– Jag identifierar mig inte med någon karaktär, men jag känner igen mig i Ulrikas reaktioner. Medan jag skriver försöker jag känna: hur känns det i mig, Veronica, när Johan säger att han vill skiljas? Att fånga alla de känslorna och reaktionerna har inte varit lätt. Paradoxalt nog har det också varit det roligaste: att försöka borra sig ner i gestaltningen av vad som händer i en människa när livet rasar, men också när det vänder till det bättre.
Palm har tidigare skrivit tre deckare om riksdagspolitikern Emilia Berg. Genrebytet beskriver hon som befriande.
– Att få gå in i en feelgood-värld har varit skönt, särskilt då världen bara blir stolligare och stolligare.